En dag till har gått sen Du åkte. Jag brukar klaga på att tiden går fort, jag brukar bli rädd när jag insett hur fort tiden sprungit iväg. Nu undrar jag varför dagarna är så långa. Det är mycket längesen jag tyckte att dagarna gick sakta. Jag sneglar på klockan hela tiden, men blir alltid lika besviken när jag inser att det bara gått några minuter sedan jag sist tittade.

Idag har det känts lite lättare, det är fredag och halva tiden har gått tills Du kommer hem igen. Det är mindre än en vecka kvar tills vi får träffas och det känns också helt underbart. Dagen har varit som någon slags milstolpe.

Ikväll har jag dock haft väldigt ont i nacken, jag har det ibland. Alla avramlingar har satt sina spår i form av nerver i kläm och förmodligen broskbildning i nacken. Jättekul. Ibland känns det som om hela huvudet ska spricka, jag mår illa och balansen blir sämre de dagar jag har ont. Värktabletter intas då, men det tar lång tid innan de hjälper, om de ens hjälper. Min kropp är svår att droga och svår att bedöva.

Ibland funderar jag på hur det skulle kännas att ha en hel nacke. Jag har mer eller mindre frivilligt sett till att min nacke är paj, det är ju jag som valt att rida. Har man gett sig in i leken, får man leken tåla heter det ju. Dock tar jag inga onödiga risker numer. Är rädd om mig själv och vet att Du vill ha en hel livskamrat och inte trasig.

Imorgon är det bestämt att jag ska rida, jag ska rida min kanonkula. Han har många växlar om han vill, men han är snäll också så jag tror det kommer gå bra.

Du har ju sagt att Du vill försöka rida igen, Du är modig Du min älskade. Jag antar att jag blir tvungen att försöka vara modig jag med och göra något som jag inte är helt trygg med. Jag vet vad, men det ska bli en överraskning. Jag vill liksom bevisa på något sätt att jag inte är harunge, fast jag beter mig som en.

Jag hoppas att Vi en dag kan rida tillsammans över fälten under vackra solnedgångar. Du & jag hjärtat, Du & jag.

Ibland kommer man på saker som man varit med om, som legat i ens inre men som man kanske glömt bort. På tal om resor, kom jag på att jag gjort studiebesök på Arlanda. En klasskompis pappa jobbade där. Under en dag fick hon och jag vara med, detta var i 7:an tror jag, så det är mest små minnesfragment kvar. Vi fick bland annat sitta i flygledartornet, kolla hur bagagehanteringen såg ut bakom kulisserna och vi fick åka follow-mebil.

Det var faktiskt lite roligt. Lite läskigt också. Fort gick det. Skräckblandad förtjusning kanske vi kan säga att det var. Kändes som det enorma planet skulle köra in i bilen hela tiden och när killen flög ut ur bilen för att signalera till planet att det skulle stanna såg han ut som en myra som när som helst skulle bli platt. Dånet från planet fick hela bilen att vibrera fast vi var på tryggt avstånd.

Kom också på att jag varit uppe i ett plan gjort för tre passagerare. Det var inte trevligt alls, det hela gjordes inte trevligare av att killen som skulle flyga planet deklarerade tydligt att planets motor krånglat några gånger, till och med samma dag. Jag kanske får vara glad som lever?

Kom hem nu Hjärtat, jag orkar inte sakna såhär. Det är bara torsdag idag dessutom, varför går tiden sakta? För att ge mig tid för eftertanke? Jag kollar på klockan hela tiden, räknar dagarna tills Du kommer hem igen ett par gånger om dagen, så jag är säker på att jag inte räknat fel och försöker intala mig själv om att snart, snart ringer Du. Men vad ska jag säga då? Jag kommer sitta tyst och hoppas på att Du pratar, så jag bara kan njuta av Din röst.

Idag har det varit en jobbig dag. Jobb upp över öronen, både på sommarjobb och med hökörande. Fast jag haft mycket att göra har Du varit där i mina tankar hela tiden. Tittat på mobilen hela tiden, för att kolla om Du skickat sms. Blivit glad när Du gjort det, och ledsen när jag upptäckt att jag inte fått något.

Mina tankar har varit fyllda, jag har varit orolig. För dig, framtiden, jobb, skola och pengar. Tankarna har snurrat, jag har fyllts med obehag. Varje gång jag tänkt på Dig, har jag fått någon konstig panik. Du är inte där det är tryggt. Du är på en annan plats, så långt bort att jag inte ens får höra Din röst innan jag ska sova.

Jag önskar från djupet av mitt hjärta, att Du inte var så långt borta som Du är. Jag vill att tiden ska gå, jag vill att Du ska vara hemma igen. Eller ja, hos mig helst.

Mitt hjärta är upprivet och med jämna mellanrum får jag gråtattacker, panik och ångest. Av allt som snurrar i huvudet. Av saknad. Av oro. Av att känna mig hjälplös, maktlös och sårbar.

Jag önskar att Du kunde lova mig att aldrig åka så långt bort igen, men jag vet att det inte kommer ske. Du vill, jag vill inte. Jag önskar att Du aldrig mer ville sätta en fot utanför Sverige, och Du önskar tvärtom - att jag vill resa.

Jag saknar Dig så fruktansvärt mycket.

Du skrev att Du önskar att jag var där med Dig, jag vet att Du vill det, men jag önskar att Du var här. I tryggheten. Jag kan inte lova något, mer än försöka börja arbeta med mig själv på vissa punkter. Du får aldrig gå dit jag inte kan följa med.

En del av mig vill hålla fast dig, hindra dig från att åka någonstans, den delen vill också radera ditt intresse. Den andra halvan vet, att om det stod i min makt att ta ifrån dig något du tycker är kul, kanske du inte vore lycklig. Och vem skulle jag vara då?

Idag och imorgon är dagar jag bävat inför, dagar som jag vet skulle komma men innerligt hoppades på, ändå inte skulle komma. Dagar jag tänkt på i flera veckor, som jag gråtit över och känt panik inför.

I min familj har det aldrig varit tal om resor. Ingen har haft något intresse. Jag hade heller ingen längtan, ingen vilja eller önskan om att få se någon annan del av jorden. Kanske låter det otroligt, men jag blev bjuden på en medelhavskryssning, när jag var 18. Inte alla som får göra något sånt, solsemester med bad och stränder, släng sig i väggen. Dock minns jag inte ens vart jag varit, vad jag sett eller vad jag gjorde. Det finns bara små minnesfragment av den resan kvar. Om jag anstränger mig, kan jag minnas neapelbukten. Jag kan minnas att jag såg toppen av Vesuvius och lite saker från Pompeji. Mycket mer än så är det inte.

Från dag ett längtade jag hem. Jag ville inget mer än att åka hem. Efteråt, väl hemma, var jag säker på att jag aldrig skulle resa mer. Någonsin. Tanken fanns inte på att jag en dag skulle möta någon som faktiskt ville resa, och som dessutom ville ha med mig. Jag har varit så säker på att jag aldrig skulle behöva åka mer i mitt liv, men nu måste jag bråka med mitt inre.

Jag vet att Du vill resa och jag kommer aldrig hindra dig. Hur ont det än kommer göra att säga hejdå för en tid, kommer jag låta dig resa. Jag vet att Du vill ha mig med, men lova att aldrig tjata eller tvinga mig. Jag kan inte beskriva det obehag, den paniken, den oron och avskyn jag känner inombords, inför ett eventuellt faktum att behöva åka någonstans. Jag hoppas från mitt innersta djup, att det kommer dröja många år innan Du får för dig att vi ska åka utomlands.

Den egoistiska sidan av mig, hoppas veckan kommer passera fort. Jag försöker planera sönder hela veckan,  ska försöka hitta så mycket att göra som möjligt, för att slippa tänka. Slippa må dåligt över att inte få prata med dig en stund varje kväll, för att sen kunna somna gott.

Inför det faktum, att när du ringer imorgon, är sista gången på en vecka jag får höra din röst, gör min själ i uppror. Det sparkar inom mig, paniken väller och tårarna rinner i strömmar. Jag vill inte, jag vill inte att du åker! Och så gråter jag igen, för jag är maktlös.

Återigen flyger djävulen i mig, som bara önskar att jag kunde få Dig sluta tycka om resor, och ville stanna här med mig. I tryggheten där allt är sig likt och inte förändras.

Och så gråter jag ännu mer för att jag känner mig dum och elak. Jag gråter för att det är en jobbig tanke för mig, för att jag verkligen inte vill resa mer, men kanske måste. För att göra Dig glad, men jag antar att Du då, gör saker mig, som gör mig glad.

Antar att vi båda måste offra något. Hur ogärna hur vi än vill och hur mycket det än gör ont.

Min syster har haft hästar i många år, två har gått bort med tiden och nu är det två kvar i livet. Dock har tiden börjat rinna ut för dem, ålder, krämpor och sjukdom har smugit sig på. Det är dax i September säger min syster, för att låta dem vandra vidare.

Jag sa till mamma idag att jag skulle vilja hälsa på dem en sista gång. Få säga adjö. Dock vill inte mamma åka ut och jag tvivlar egentligen på om min syster vill att jag kommer ut och säger hejdå heller. Kanske är allt smärtsamt nog.

Men jag har så svårt att acceptera döden, när jag inte får säga hejdå. Det är inte så långt till September trots allt och jag kommer inte få säga hejdå.

Visst kommer livet gå vidare ändå och beslutet att låta dem vandra vidare till andra sidan är klokt taget. Jag kan bara hoppas på att när de väl nått himlen, att de får sträcka ut sina friska och pigga ben på gröna ängar. Jag hoppas att de som lämnat jorden innan också finns där och väntar, bland annat älskade Alma som lämnade oss den 9:e december år 2008. Då kommer mor och hennes tre barn få vara förenade igen.

För jag vill gärna tro, att det finns en himmel. En hästars egen himmel, med vidsträckta gröna ängar.

Idag var en stor dag, min lilla älskade mamma fyllde 60 år. Min älskade mamma. För det är ju det hon är, älskad till det största djupet i min själ.

Min älskade mamma som finns vart än jag går, som älskar mig gränslöst vilken väg jag än tar. Som alltid ger mig kärlek och trygghet stor. Som alltid låtit mig prova mina vingar i vinden, och när jag blivit rädd har jag fått landa i hennes famn.

Så vacker, så modig. Så underbar och snäll. Den finaste av alla mammor, som alltid älskar mig. Jag skulle vilja plocka ner en stjärna, för att ge den till min mor. Dock skulle inte ens stjärnan kunna bevisa all min kärlek, som ryms inom mig.

Jag har så svårt att tänka mig en dag när hon inte finns kvar. Hur ska jag kunna andas och hur ska jag orka stå? För när jag än behövt, har hon funnits där för mig. Gett mig styrka och kraft, gett mig luft under mina vingar. Gett mig mod, gett mig allt som jag behövt.

Om jag en dag får bli mamma så önskar jag, att jag blir lika älskad av mina barn. Jag önskar att min kärlek gör dem lika ödmjuka som hennes kärlek har gjort mig. Jag önskar att jag, liksom min mor, får vara mina barns vingar, tills de själva vill flyga iväg till egna mål. Jag vill alltid vara tryggheten att landa hos, känna samma trygghet som jag känner och har känt i mitt liv.

Älskade mamma, jag älskar dig! Och Grattis på den stora dagen.

Min blogg kan inte vara rolig läsning, jag skriver endast i den där något tynger mig. Idag är det, tyvärr, inte annorlunda. Jag tänkte skriva för några dagar sedan, när jag hade ett sånt enormt lyckorus att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Dock kom jag aldrig till skott med min plan. 

Det som gör ont nu, är saknaden. Den svider och tynger mig. Vetskapen om att jag går en ensam midsommarafton till mötes gör också ont. De sakerna kombinerat, får mig att känna mig tom inuti men ändå fylld av känslor.

Den här helgen hade varit värdefull för oss, att vi inte får ses nu innebär att vi får vänta yttrerligare 2 veckor. Det har gått en vecka sen du åkte och när vi ses nästa gång har det gått 3 veckor sen sist vi sågs.

Min bror med flickvän åker till Öland. Hemma blir jag med mamma och låtsatspappa för att köra hö. Om de hade planerat allt lite bättre, hade möjligheten att åka iväg funnits för mig med.

Men nu är min chans borta och på nått sätt är jag tvungen att acceptera att vi inte får ses förän om två veckor.

När jag kommit hem ikväll, orkade jag inte längre, ensam i mörkret föll tysta tårar. För jag känner mig så fruktansvärt ensam.

Liten och ensam.

Idag var det dags igen, att säga hejdå. Dock var det min tur att sätta mig på bussen för en färd hem den här gången. Medan åkrar, granar, staket, djur och himmel susade förbi, snurrade tankarna lika fort som bussen åkte.

Jag ville inte hem. Det jag kände inombords var vemod, en känsla av att jag egentligen inte har något att komma hem till. Det har jag ju såklart, men lusten att börja om väcktes ändå inuti igen. Den lusten sover oftast, men ibland när något går emot mig kommer känslan tillbaka. Och just idag, väcktes den tanken när jag var tvungen att släppa taget om din hand och gå ombord på bussen. Där inne i mörkret, blev mina ögonvrår blöta och jag försökte skjuta bort det som gjorde ont genom att tänka på att vi snart ses igen.

Bakom mig på bussen satt en gammal tant och farbror. Allt de såg utmed vägen kommenterades, vackra syrenhäckar, lekande kalvar och vackra hus. När vi passerade en mindre bostadsort säger farbrorn "Kommer du ihåg att vi var här och köpte spis?", varpå tanten frågar "Ja just det, men när var det nu igen?, farbrorn svarar "Nu är det nog en 30 år sen, fabriken är nog nerlagd vid det här laget".

Uppskattningsvis var paret runt 80 år. Ändå skrattade de, pratade om allt mellan himmel och jord som nykära gör. När tanten påmindre sin man om att han skulle plocka ut väskan ur bagageutrymmet, blir han lite sur och säger "du vet väl veta att jag alltid gör det! Har jag någonsin glömt våra väskor?".

Jag log för mig själv och tänkte på hur fina de var tillsammans. Så mycket de måste ha gått igenom, så mycket de måste ha hunnit med att se och uppleva tillsammans.

Det vill jag göra med Dig också, jag vill finnas där i många år. Få ha Dig intill mig varje dag resten av livet. Jag vill att vi också ska prata om allt mellan himmel och jord och få bli gamla tillsammans.

När jag kommit hem igen och jag pratade med min bror pratade han om studenten, som om det bara var någon vecka kvar. Jag frågade "tror du att år 3 kommer gå fort?", egentligen visste jag svaret. Ett år kommer gå fort, sen slipper vi säga hejdå och sakna.

Jag älskar Dig mitt vackra hjärta.

Idag åkte Du hem igen efter att vi fått några dagar tillsammans. Jag tyckte det nyss var onsdag och nu är det redan söndag.

Tomheten när du åkt hem är slående. Den finns överallt. Det är tomt hos mig.

Jag saknar dina skor på hallmattan, saknar din väska i hallen, saknar din mjuka varma röst, saknar att bara kunna krypa nära dig.

Men en dag slipper jag sakna. Du slipper sakna. Ett år, ett enda år kvar, sen behöver vi inte sakna såhär mer.

Det kanske verkar som om bloggen blivit bortglömd. Så är det inte. Jag har inte haft något vettigt att skriva om, lusten har inte funnits.

Egentligen har jag inget vettigt att skriva om nu heller, men måste kanske uppdatera?

Tänkte uppdatera min frys med egna limpor, två stycken fillimpor med aprikoser och russin i. Har dock inte två långa formar, så det fick bli två olika.

Snart är det sex månader sen vi för första gången möttes. Sex månader sen vi var nervösa, otåliga och förväntansfulla inför att för första gången få se varandra och inte bara höra en röst.

Jag kan utan att blunda känna hur det kändes den där dagen. Jag längtar lika mycket varje gång tills vi får träffas, saknar dig lika mycket när du åkt hem och vågar för varje dag smida mer framtidsplaner.

Innan jag träffade Dig, inser jag såhär i efterhand att jag aldrig fått känna hur det är vara älskad och betydeslefull. Jag trodde jag visste, men i samma stund Du klev in i mitt liv förändrades min definition av kärlek och trygghet och Du visade mig hur det egentligen skulle vara.

Redan innan vi möttes var jag säker att det var Dig jag ville dela mitt liv med och det har inte förändrats.

Snart är det sommarlov för Din del, sen kommer hösten, vintern och våren igen. Och vid nästa år vid samma tid, är det precis som nu, bara ett par månader kvar till sommaren. Dock är det en väldigt stor skillnad, nästa år kan vi börja räkna dagar istället för månader till stunden vi får flytta ihop.

Snart har vitsipporna som nyss slagit ut redan blommat ut och kommer inte visa sina vackra vita blommor förän nästa vår igen.

Och då vet vi, att snart, väldigt snart, får vi dela varje dag.

Ja kanske är jag det, kanske är det bara jag som lider av det här problemet på hela jorden. Kanske är det mig, enbart mig som problemet sitter i.

Idag klarade min lillebror sitt körkort, nyss fyllda 18. Utan problem, allt gick som en dans. Han påpekade att nu var han minsann inte liten längre, nu när han både är 18 år och har körkort.

Jag uppfyller i sådant fall bara ett utav kriterierna för att få kallas vuxen.

För längesedan skrev jag om samma sak i min blogg, så med risk för att vara tråkig och tjatig behöver jag lätta mitt hjärta igen.

För många är det så självklart, så givet och naturligt att börja övningsköra när man fyllt 16, för att strax efter sin 18-årsdag ta sitt körkort. Jag har aldrig tillhört dom.

Sen jag fyllde 16 har det där med körkort varit uppe på tapeten oändligt många gånger. Familjen har velat köpa mig körlektioner, frågat om jag vill övningsköra. Mitt svar? Nej.

Jag har alltid ryggat, alltid känt någon konstig panik inuti. Många gånger, fler än jag minns, har jag gråtit i flera timmar. Känslorna av att jag är oduglig, värdelös och hopplös har tagit överhanden totalt. Tillsist gav min familj upp. När min bror var 16 och tillstånd för att få övningsköra söktes, behövde de inte ens fråga mig om jag ändå skulle haka på nu. Jag tittade på, med behörigt avstånd.

Och så har jag kämpat med rädslan, i många många år. En rädsla jag inte vet vart den kommer ifrån. En outgrundlig panik.

Jag trodde att rädslan skulle avta, att jag skulle mogna, men så har det aldrig blivit. Idag är jag fortfarande lika rädd.

Länge har jag funderat på hur jag ska göra för att övervinna rädslan, men aldrig kommit fram till något. Vid ett tillfälle tog jag tjuren i hornen, bad om att få prova att köra bil ihop med låtsatspappa. Det gick inte dåligt. Men efteråt skakade jag, sen gömde jag mig på rummet resten av kvällen. Jag övervann inte rädslan, effekten blev nästan tvärtom.

När jag skulle hjälpa min bror att plugga inför kunskapsprovet, kom jag på tal igen. När det visade sig att jag kunde mycket ändå, frågade min bror "du kan ju redan teorin, varför tar du inte körkort?".

Jag tittade ner i bordet och sa "jag vill inte", min låtsatspappa kontrade "så du ska vara handikappad resten av livet?".

Just faktumet att jag blir en besvärlig del av andras vardag, gör ont. Framkallar oduglighetskänslor och ångest. Varför måste jag vara så dålig?

Jag vet ju att inget i livet kommer fungera utan körkort. Skaffa jobb och pendla, bo på landet, köra eventuella barn till dagis. Inget av det kommer jag kunna, och så kommer gråten igen. Den tar tag om mig, håller mig hårt. Jag försöker bryta mig loss, men då stryper den mig bara hårdare.

Mycket av min rädsla tror jag också bottnar i min otroliga tävlingshjärna. Jag vill inte vara dålig, eller göra fel. Nybörjare? Aldrig, inte jag.

Alla tror på mig, men inte jag. Jag väljer den enkla utvägen, att fly.

Min hjärna slits i två delar, en som vill och den andra som bygger upp barriären. Och jag har förlängesen accepterat barriären, att jag aldrig kommer komma över den.

Jag vill inte mer, jag vill slippa rädslan.

Det river i mig. Den sliter sönder mig. Gör mig liten och svag och får mig att tappa hoppet. Oron. Den som alltid finns där.

Oron för om pengarna ska räcka till. Oron för om jag kommer kunna betala för mig. Oron inför allt som behöver göras. Min motivation är borta, men jag måste kämpa ändå. Jag måste kämpa emot lusten att strunta i allt vad plugg heter. Bara glömma, bara fly.

Den oron gör så ont. Din tröstande stämma, din närvaro genom telefonen får mig på bättre tankar. Blir så bortskämd och van vid att få prata med dig. När Du sen bryter mönstret, blir jag en elak varelse.

Och så kommer oron igen, oron för att du ska ge upp. Oron för att din oro om oss och framtiden ska ta överhand, för jag späder på eventuell tveksamhet genom dåligt beteende.

Jag har tappat mig själv, bortom all oro finns jag egentligen. Muren av oro krossar, den krossar det som en gång var jag.

Jag vill ha mig själv tillbaks. Hur hittar jag hem?

Jag köpte Nick för tre år sedan nu, hästen jag verkligen ville satsa tillsammans med. Jag hade tröttnat på att rida stor och klumpig nordsvensk och så korsade Nick min väg. I april kom han hem till vår gård, den mörkbruna travaren som inte passade in i den lilla ridskolans verksamhet.

Så gott som varje dag red jag, han började bygga mer och mer musker. Han blev stabilare och säkrare för varje gång vi var ute. Vi utvecklades och flera gånger grät jag av glädje efter våra ridturer. När vi var på toppen hände olyckan.

Av okänd anledning gick hästarna genom staketet en mörk höstkväll. Förmodligen skrämda. Jag kände och klämde på hästarna i tur och ordning för att se om de var skadefria. Nick såg inte ut att ha skadat sig, förän jag upptäckte blodet som droppade ner på stallgolvet under honom. Rädd för vad jag skulle hitta böjde jag mig under hans mage och såg den långa revan i hans ljumske.

Jag har alltid fått slagit upp veterinärens telefonnummer, men då kom jag ihåg det. Veterinären kom direkt och konstaterade att vi haft tur i oturen. Såret, som var 25 cm djupt och gick rakt upp i hans ljumske hade bara träffat muskler och han skulle förhoppningsvis läka fort och det gjorde han. I samma stund blev Putte sjuk igen, vi kämpade och kämpade. Putte fick all min tid. All min uppmärksamhet.

Nick fick mindre och mindre av sin matte. Nu har det gått nästan två år sen olyckan. Han har bara ridits sporadiskt och aldrig har vi kommit igång igen på riktigt. De gånger vi har varit ute har han bara varit rädd, instabil och trafikosäker.

Idag tog jag som många andra dagar en borste och hans täcke för att göra iordning honom för dagens utvistelse. Jag stannade upp där i halmen, tittade på min mörka skönhet.

Jag stod hos honom länge, kliade extra mycket, borstade extra mycket. Jag smekte honom försiktigt över hans blanka päls och viskade "kan du förlåta mig vännen?". Han tryckte sig emot mig och bad om mer kliande och jag log inombords.

Nu när mitt hjärta vill börja rida, måste Nick och jag också komma igång igen, för att hjärtat ska kunna rida Putte. Snäll och trygg nybörjarhäst. Jag lade min hand över Nicks rygg och frågade försiktigt "om jag sitter här uppe, lovar du att vara snäll mot mig då?"

Jag fick inget svar, men det kändes som om han sa ja, det är klart jag ska vara rädd om dig! Jag släppte ut dem i hagen, men innan jag hade stängt vände sig Nick om. Han spetsade sina öron och tittade rakt på mig. Jag tittade på honom.

Efter det var jag säker på att han förlåtit mig. Att han förlåtit mig för att ha åtsidosatt honom.

Men jag skulle också behöva fråga Dig, får jag din förlåtelse?

Jag kan inte rå för min oro, men känner mig så elak. Så väldigt elak. Jag kunde inte ens önska Dig en trevlig kväll, för jag var bara rädd.

Du frågade mig om jag var ledsen och jag svarade nej, för jag ville inte berätta att jag var det, för det kändes så dumt. Jag visste ju inte ens själv varför jag var ledsen.

Förlåt hjärtat. Förlåt Nick.

Det hade börjat bli vår. Solen sken som aldrig förr igår, fåglarna kvittrade i varenda buske. När jag vaknade idag tyckte jag att det såg lite väl vitt ut genom fönstret på min dörr. Fasan att det hade snöat igen besvarades när jag drog undan gardinen i sovrumsfönstret och insåg att det faktiskt låg ett 2 cm tjockt (tunt?) täcke på marken.

Jag hade tänkt ta med mig kameran idag till stallet och fota vårtecken, det kan jag ju bara glömma. Otroligt tråkigt. Att krypa runt i gräset och fota allt jag hittar är ju liksom min grej.

Vi får hoppas att solen tittar fram snart igen. De små krokusarna hade precis tittat upp och slagit ut sina blommor lite trevande i solen. En två år gammal bild på ett par krokusar är inte samma sak som en färsk, men det får duga.

Tack Anna för att du hjälpt mig med nya designen, kram på dig!

Jag har varit 24 år i snart en vecka. Det känns inte annorlunda nu än när jag var 23, men jag skräms ändå av tanken ibland på att allt går så fort. Det bästa med min födelsedag var att Du var hos mig.

Idag är det också en vecka sedan vi satt på varsitt håll och längtade till fredagen, så att vi äntligen skulle få vara tillsammans igen. Plötsligt var det fredag och vi fick krama om varandra, kyssas och se fram emot några dagar tillsammans.

Som vanligt gick tiden så fort och idag var det dags att säga hejdå igen. Orden "vi ses snart igen" tröstar, men bara lite, sen kommer vågorna av känslorna och sköljer över mig igen. Förmodligen dig också, när många tankar ska rymmas i huvudet på en och samma gång. Funderingar över framtiden, längtan blandat med saknad.

Jag funderar ofta när du åkt hem. Känner mig alltid vemodig och tung. Vänder mig om några extra gånger för att se efter så att du verkligen inte går precis brevid eller bakom mig. När jag konstaterat att du inte är intill, slås jag av ensamheten igen.

Liksom Du, funderar jag på framtiden. Hur allt ska bli. Ett år kommer gå fort, jag vet, men jag är otålig. Men jag väntar tålmodigt, för att jag vet att jag måste. Men ibland känner jag för att ge upp allt. Riva upp himmel och jord och flytta. Börja om.

Idag var det en vacker kväll, precis som förra gången du åkte. Solen sken länge och gick sakta ner. Fåglarna kvittrade glatt och jag gick i bara stalltröjan. Du fanns där hela tiden, i mina tankar.

Jag saknar dig så, det gör ont. Det gör ont att inte veta när vi får ses nästa gång. Men jag antar att vi ses snart igen. Jag älskar dig.

Det finns en sak som är säker. Det är att tiden går fort, på tok för fort. På ett sätt är det bra att den går fort, på ett annat är det en dålig sak.

Det bra är att tidens snabba gång är ett tecken på att vi snart får vara tillsammans varje dag. Att vi slipper alla smärtfyllda hejdå, på bussstationen.

Idag, efter nästan två veckor tillsammans, var det en såndär smärtsam dag. Det var dags för oss att för stunden säga hejdå till varandra. Tiden hade gått fort, det kändes som det var igår vi sågs på stationen för att kunna blicka framåt mot många dagar tillsammans.

Dock var det inte lätt att säga hejdå, det kommer nog aldrig vara lätt. Att se dig gå ombord på bussen, att känna dina läppar mot mina en sista gång för ett tag.

Men lika djup smärtan och vemodet är när du åker hem, lika stor är längtan och glädjen över att veta att vi snart ses igen.

När jag kom hem idag, kändes det så tomt. Ingen du fanns där. Bara jag, och katterna. Kvällen bjöd idag på en vacker solnedgång, som i perspektivet tid gick för fort. Skönheten varar så kort stund, några korta minutrar och sen är himlen svart. Det gäller att njuta då, ta tillvara på den lilla stund himlen bjuder på sin skönhet. Det gäller att du och jag tar tillvara på alla minutrar vi får tillsammans, oavsett om vi får ses över två dagar, två veckor eller får ett helt liv tillsammans.

Att det just idag skulle vara en så vacker solnedång känns underligt, var den för oss?

Igår var det dags för min bror att sälja sin a-traktor. För snart, om ett par månader är det dax för körkort. Han hade haft sin oranga bil i två år. Det känns som igår de hämtade den med trailer uppe i Västerås och nu har den flyttat till Skövde istället.

Men det är konstigt, alla var vemodiga när den lastades på trailern igår. Ingen mer orange bil på gårdsplanen, vi hade i familjen på nått sätt tillskrivit den en själ. Min bror sa flera gånger att nej, jag fixar inte att sälja den. Jag kände också vemod, för en hög med plåt. Så speciell, så udda som den är, kommer den fattas på vår gårdsplan.

När den nya lyckliga ägaren åkte iväg med den, följde jag trailern bort till vägens slut med blicken. Tills jag bara såg en sita glimt att den orange rumpan. Sen svängde vägen vänster och bilen syndes inte mer.

Kommer kännas konstigt att se min bror i en vanlig bil sen, utan konstig färg, vingar och då kan han inte heller sladda runt i snön när han köpt en framhjulsdriven bil.

Hoppas iallafall de nya ägarna är rädda om den, vårdar den väl precis som vi har gjort.

Hejdå bilen, vi saknar dig.