Ja kanske är jag det, kanske är det bara jag som lider av det här problemet på hela jorden. Kanske är det mig, enbart mig som problemet sitter i.

Idag klarade min lillebror sitt körkort, nyss fyllda 18. Utan problem, allt gick som en dans. Han påpekade att nu var han minsann inte liten längre, nu när han både är 18 år och har körkort.

Jag uppfyller i sådant fall bara ett utav kriterierna för att få kallas vuxen.

För längesedan skrev jag om samma sak i min blogg, så med risk för att vara tråkig och tjatig behöver jag lätta mitt hjärta igen.

För många är det så självklart, så givet och naturligt att börja övningsköra när man fyllt 16, för att strax efter sin 18-årsdag ta sitt körkort. Jag har aldrig tillhört dom.

Sen jag fyllde 16 har det där med körkort varit uppe på tapeten oändligt många gånger. Familjen har velat köpa mig körlektioner, frågat om jag vill övningsköra. Mitt svar? Nej.

Jag har alltid ryggat, alltid känt någon konstig panik inuti. Många gånger, fler än jag minns, har jag gråtit i flera timmar. Känslorna av att jag är oduglig, värdelös och hopplös har tagit överhanden totalt. Tillsist gav min familj upp. När min bror var 16 och tillstånd för att få övningsköra söktes, behövde de inte ens fråga mig om jag ändå skulle haka på nu. Jag tittade på, med behörigt avstånd.

Och så har jag kämpat med rädslan, i många många år. En rädsla jag inte vet vart den kommer ifrån. En outgrundlig panik.

Jag trodde att rädslan skulle avta, att jag skulle mogna, men så har det aldrig blivit. Idag är jag fortfarande lika rädd.

Länge har jag funderat på hur jag ska göra för att övervinna rädslan, men aldrig kommit fram till något. Vid ett tillfälle tog jag tjuren i hornen, bad om att få prova att köra bil ihop med låtsatspappa. Det gick inte dåligt. Men efteråt skakade jag, sen gömde jag mig på rummet resten av kvällen. Jag övervann inte rädslan, effekten blev nästan tvärtom.

När jag skulle hjälpa min bror att plugga inför kunskapsprovet, kom jag på tal igen. När det visade sig att jag kunde mycket ändå, frågade min bror "du kan ju redan teorin, varför tar du inte körkort?".

Jag tittade ner i bordet och sa "jag vill inte", min låtsatspappa kontrade "så du ska vara handikappad resten av livet?".

Just faktumet att jag blir en besvärlig del av andras vardag, gör ont. Framkallar oduglighetskänslor och ångest. Varför måste jag vara så dålig?

Jag vet ju att inget i livet kommer fungera utan körkort. Skaffa jobb och pendla, bo på landet, köra eventuella barn till dagis. Inget av det kommer jag kunna, och så kommer gråten igen. Den tar tag om mig, håller mig hårt. Jag försöker bryta mig loss, men då stryper den mig bara hårdare.

Mycket av min rädsla tror jag också bottnar i min otroliga tävlingshjärna. Jag vill inte vara dålig, eller göra fel. Nybörjare? Aldrig, inte jag.

Alla tror på mig, men inte jag. Jag väljer den enkla utvägen, att fly.

Min hjärna slits i två delar, en som vill och den andra som bygger upp barriären. Och jag har förlängesen accepterat barriären, att jag aldrig kommer komma över den.

Jag vill inte mer, jag vill slippa rädslan.