Idag har det varit en jobbig dag. Jobb upp över öronen, både på sommarjobb och med hökörande. Fast jag haft mycket att göra har Du varit där i mina tankar hela tiden. Tittat på mobilen hela tiden, för att kolla om Du skickat sms. Blivit glad när Du gjort det, och ledsen när jag upptäckt att jag inte fått något.

Mina tankar har varit fyllda, jag har varit orolig. För dig, framtiden, jobb, skola och pengar. Tankarna har snurrat, jag har fyllts med obehag. Varje gång jag tänkt på Dig, har jag fått någon konstig panik. Du är inte där det är tryggt. Du är på en annan plats, så långt bort att jag inte ens får höra Din röst innan jag ska sova.

Jag önskar från djupet av mitt hjärta, att Du inte var så långt borta som Du är. Jag vill att tiden ska gå, jag vill att Du ska vara hemma igen. Eller ja, hos mig helst.

Mitt hjärta är upprivet och med jämna mellanrum får jag gråtattacker, panik och ångest. Av allt som snurrar i huvudet. Av saknad. Av oro. Av att känna mig hjälplös, maktlös och sårbar.

Jag önskar att Du kunde lova mig att aldrig åka så långt bort igen, men jag vet att det inte kommer ske. Du vill, jag vill inte. Jag önskar att Du aldrig mer ville sätta en fot utanför Sverige, och Du önskar tvärtom - att jag vill resa.

Jag saknar Dig så fruktansvärt mycket.

Du skrev att Du önskar att jag var där med Dig, jag vet att Du vill det, men jag önskar att Du var här. I tryggheten. Jag kan inte lova något, mer än försöka börja arbeta med mig själv på vissa punkter. Du får aldrig gå dit jag inte kan följa med.