En del av mig vill hålla fast dig, hindra dig från att åka någonstans, den delen vill också radera ditt intresse. Den andra halvan vet, att om det stod i min makt att ta ifrån dig något du tycker är kul, kanske du inte vore lycklig. Och vem skulle jag vara då?

Idag och imorgon är dagar jag bävat inför, dagar som jag vet skulle komma men innerligt hoppades på, ändå inte skulle komma. Dagar jag tänkt på i flera veckor, som jag gråtit över och känt panik inför.

I min familj har det aldrig varit tal om resor. Ingen har haft något intresse. Jag hade heller ingen längtan, ingen vilja eller önskan om att få se någon annan del av jorden. Kanske låter det otroligt, men jag blev bjuden på en medelhavskryssning, när jag var 18. Inte alla som får göra något sånt, solsemester med bad och stränder, släng sig i väggen. Dock minns jag inte ens vart jag varit, vad jag sett eller vad jag gjorde. Det finns bara små minnesfragment av den resan kvar. Om jag anstränger mig, kan jag minnas neapelbukten. Jag kan minnas att jag såg toppen av Vesuvius och lite saker från Pompeji. Mycket mer än så är det inte.

Från dag ett längtade jag hem. Jag ville inget mer än att åka hem. Efteråt, väl hemma, var jag säker på att jag aldrig skulle resa mer. Någonsin. Tanken fanns inte på att jag en dag skulle möta någon som faktiskt ville resa, och som dessutom ville ha med mig. Jag har varit så säker på att jag aldrig skulle behöva åka mer i mitt liv, men nu måste jag bråka med mitt inre.

Jag vet att Du vill resa och jag kommer aldrig hindra dig. Hur ont det än kommer göra att säga hejdå för en tid, kommer jag låta dig resa. Jag vet att Du vill ha mig med, men lova att aldrig tjata eller tvinga mig. Jag kan inte beskriva det obehag, den paniken, den oron och avskyn jag känner inombords, inför ett eventuellt faktum att behöva åka någonstans. Jag hoppas från mitt innersta djup, att det kommer dröja många år innan Du får för dig att vi ska åka utomlands.

Den egoistiska sidan av mig, hoppas veckan kommer passera fort. Jag försöker planera sönder hela veckan,  ska försöka hitta så mycket att göra som möjligt, för att slippa tänka. Slippa må dåligt över att inte få prata med dig en stund varje kväll, för att sen kunna somna gott.

Inför det faktum, att när du ringer imorgon, är sista gången på en vecka jag får höra din röst, gör min själ i uppror. Det sparkar inom mig, paniken väller och tårarna rinner i strömmar. Jag vill inte, jag vill inte att du åker! Och så gråter jag igen, för jag är maktlös.

Återigen flyger djävulen i mig, som bara önskar att jag kunde få Dig sluta tycka om resor, och ville stanna här med mig. I tryggheten där allt är sig likt och inte förändras.

Och så gråter jag ännu mer för att jag känner mig dum och elak. Jag gråter för att det är en jobbig tanke för mig, för att jag verkligen inte vill resa mer, men kanske måste. För att göra Dig glad, men jag antar att Du då, gör saker mig, som gör mig glad.

Antar att vi båda måste offra något. Hur ogärna hur vi än vill och hur mycket det än gör ont.