Det var en mycket speciell dag, den dagen du klev in innanför mitt hjärtas portar. Du öppnade dem försiktigt med det mest underbara leendet som jag någonsin fått vila mina ögon på. Du behövde aldrig lirka upp mina portar med allehanda verktyg, du vann mig direkt med den tillit du utstrålade.

Den dagen var en av de mest känslofyllda och omvälvande i mitt liv. I samma sekund du mötte min blick, kramade om mig och jag kände ditt hjärta slå emot mitt bröst, där vi stod tätt ihop förstod jag. Jag förstod att det var nu jag hade hittat min pusselbit, den biten av livet jag saknat.

Du gav mig något ingen annan gett mig. I den stunden, där vi stod tätt ihop omvärderades min definition av kärlek och trygghet. Tvivlet på att jag någonsin skulle våga lita på någon igen, tvivlet på att jag någon gång skulle få bli ärligt älskad suddades ut till närmaste intet.

Jag lade mina planer på hyllan, omvärderade dem och skapade nya där du var en del. En stor del. I allt jag tänkte var du inräknad. Alla beslut jag skulle fatta hädanefter skulle ta hänsyn till både dig och mig. Från och med nu var du en del av mitt liv.

Med den trygghet och kärlek du ger mig skulle jag kunna övervinna alla hinder i världen. Gå över eld och vatten för din skull. För oss. Att just du är min är större än universum självt, att just du vill ha mig är det mest underbara jag känt.

Att få vara dig nära och få känna din kärlek är en gåva. Inget jag känt hittills har liknat det jag känner nu. Det är ju såhär det ska vara! Du och jag, mitt älskade hjärta. Du och jag.

Det är tre dagar kvar på jobbet. Ynka tre dagar. Eller ja, egentligen 2,5 då alla bara jobbar halva torsdagen. Det känns tungt nu, jag vill knappt gå upp om mornarna. Jag vill bara glömma att dagarna på den arbetsplats jag trivts enormt på är slut.

Jag har kommit in på två kurser som tur är. Så studielån blir det, men det är bättre än soc eller minimal a-kassa.

Under tiden jag pluggar kommer jag dock gripa efter alla jobb jag ser. För det är ju bra mycket bättre att jobba än plugga med tanke på pengarna som det genererar.

Någon som har ett jobb till mig?

Igår fick Putte sista dosen medicin och tyvärr ser det inte alls så bra ut som vi hade hoppats på. Han var sämre igår än han varit på flera dagar.

Till och med hans blick hade förändrats och smärtan lös rakt igenom honom. Han gick stappligt och såg ut att njuta av halmens mjuka strån inne i boxen.

Hur länge ska man kämpa? Hur länge ska man orka vara ledsen själv innan man får lugn och ro i själen? Jag gråter och är orolig mest hela tiden. Läser både solskenshistorier och ledsna historier om hästar som fått fång.

När jag pratade med mamma imorse sa hon "jag är orolig dygnet runt och jag kan tänka mig att det är likadant för dig". Sen grät jag, orkade inte säga ett ord.

Ändå har de här 9 dagarna av medicinering gett mig en chans att vänja mig vid tanken på att vakna upp imorgon och inte ha Putte i livet längre. Många hästar med fång överlever men många blir aldrig som de än gång var. Putte har inte fått vara frisk på länge.

Ända sen första infektionen av Anaplasmos har han mått dåligt mer eller mindre.

Han visar mer och mer oroväckande tecken och jag vet någonstans inombords, det är dags.

Veterinären kommer klockan 12. Vad händer då?

De fyra lediga dagarna gick fruktansvärt snabbt och nu är det redan måndag. Värmen i sovrummet är olidlig och jag har knappt sovit alls inatt, känner mig som ett vrak som legat på havsbottnen i 100 år. Sova får jag dock göra när jag kommer hem.

Putte har blivit lite bättre och vi har diskuterat hemma om vi inte ska skaffa ett sto till, ett ponnysto tex. Den skulle han kunna gå med ensam i magra hagar framöver, för det är det han kommer behöva.

Men än ska vi inte ta ut någon glädje, om några dagar vet vi mer, när han inte får sin medicin längre.

Jag har ju haft Putte sen 9 år tillbaka och efter de åren känner vi varandra väl och kan läsa av honom som en öppen bok många gånger. Men ibland döljer han saker för mig, försöker hålla det onda hemligt. Det går ett tag sen anar jag oro.

Igår pendlade hans hälsa upp och ner, ena stunden verkade han må tämligen bra för att i nästa må dåligt. Igår klockan 8 när jag åkte ifrån honom gjorde jag det med tungt hjärta, jag vet att vårt slut närmar sig och det gör så fruktansvärt ont. Min själ värker, varenda millimeter i min kropp skriker stopp. Det får inte hända. Han får inte gå!

Men innerst inne vet jag, vårt liv tillsammans rinner ut och det är bara en fråga om tid nu. Jag försöker att inte gråta, försöker kväva allt när folk frågar hur jag mår. Jag är ledsen just nu, trött och orkeslös. Det händer för mycket nu runt omkring mig. Jag antar dock att allt kommer lösa till slut, även om det känns tungt just nu.

En liten tröst är att om Putte lämnar mig för himmlen kommer Alma vänta på honom, hans älskade kamrat. Sen hon lämnade oss i december har han med jämna mellanrun tittat in i hennes box och förblivit stående en stund. Att han den dagen slipper ha ont mera är också en liten tröst.

Jag är rädd för morgondagen. Vad har den att erbjuda?

Att det här företaget var lite konstigt är kanske inget nytt. De gör saker utan att tänka till innan och tror att ens arbetstimmar är bra fler än 8.

Det är inte speciellt långt kvar till den 19e juni och en av mina chefer har sagt att jag inte får lämna några halvfärdiga projekt. Det är lugnt så långt, jag kommer hinna avsluta allt.

Igår kom min andra chef och gav mig två nya uppgifter, som jag bara var tvungen att göra! Jaha? Visst kan jag göra det ni vill tänkte jag, men hur i hela helvetet skulle jag hinna klart? Så fruktansvärt dåligt planerat tycker jag,

Jag har kommit in på två sommarkurser hittills förresten, så det är bara att vänta lite till och se om jag blir antagen till de andra kurserna jag sökt också.

Förra veckan lyckades jag från Tradera ropa hem ett exemplar av Photoshop CS4 Extended för 1450 kr och igår kom det på posten, vilken lycka! Nu ska jag bara formatera om min bärbara dator så att den förhoppningsvis blir lite piggare. Nu ska jag bara lära mig skiten också, men något måste jag ju ha att göra när jag blir arbetslös!

En ny piercing till tungan samt en till örat som jag beställt kom igår också, underbart.

Ytterligare en bra sak som hänt på de senaste är att jag gått ner lite i vikt. Skönt som fasiken!

Trots att jag ska bli arbetslös snart känns allt ganska så bra ändå just nu, jag har liksom accepterat slutet och det ger en ro i själen.

Jag har också prestigat om och nu är jag på näst sista symbolen, nu är det inte långt kvar tills jag nått målet level 65, 10:e prestige.

Jippi!

Jag har varit hemma i tre dagar från jobbet, jag har sökt sommarkurser i efterhand, ställt frågor till CSN, jag har gråtit men också tagit alla tårar och vänt till framåtanda.

Jag har andats ut, tänkt till och försökt tänka klart och samlat mod till att ta nya steg framåt.

Inombords känner jag just nu ett skönt lugn, jag är inte rädd längre. Jag ser fram emot att få läsa lite igen, söka extrajobb vid sidan av och bara vara. Efter att ha blivit kastad mellan chefer, fått olika bud hela tiden, förlängt kontrakt med en månad i taget i ett år, blivit uppsagd 5 gånger och tillbakatagen lika många sprids det en skön frid i min själ. Jag kan gå vidare och göra något annat av mitt liv än att gå och vara orolig.

Den 19:e juni kan jag gå härifrån och se tillbaka på en tid som gav mig massor av nya kunskaper, bekantskaper och tro på mig själv. Jag lämnar ett spår av arbeten som alla är glada för att jag gjort, jag har fått lära känna underbara människor men också fått se baksidan av flera.

Jag kan vara stolt och gå härifrån med flaggan i topp. Hittills har alla mina problem löst sig på ett helt fantasiskt sätt och jag hoppas att det här inte är något undantag.

I helgen släppte jag även mina hästar på sommarbete i ett strålande väder, deras glädjeskutt gav mig enorm glädje! Tänk att få vara häst och släppas på en stor grön äng, det måste bara vara helt underbart.