Det river i mig. Den sliter sönder mig. Gör mig liten och svag och får mig att tappa hoppet. Oron. Den som alltid finns där.

Oron för om pengarna ska räcka till. Oron för om jag kommer kunna betala för mig. Oron inför allt som behöver göras. Min motivation är borta, men jag måste kämpa ändå. Jag måste kämpa emot lusten att strunta i allt vad plugg heter. Bara glömma, bara fly.

Den oron gör så ont. Din tröstande stämma, din närvaro genom telefonen får mig på bättre tankar. Blir så bortskämd och van vid att få prata med dig. När Du sen bryter mönstret, blir jag en elak varelse.

Och så kommer oron igen, oron för att du ska ge upp. Oron för att din oro om oss och framtiden ska ta överhand, för jag späder på eventuell tveksamhet genom dåligt beteende.

Jag har tappat mig själv, bortom all oro finns jag egentligen. Muren av oro krossar, den krossar det som en gång var jag.

Jag vill ha mig själv tillbaks. Hur hittar jag hem?