Jag köpte Nick för tre år sedan nu, hästen jag verkligen ville satsa tillsammans med. Jag hade tröttnat på att rida stor och klumpig nordsvensk och så korsade Nick min väg. I april kom han hem till vår gård, den mörkbruna travaren som inte passade in i den lilla ridskolans verksamhet.

Så gott som varje dag red jag, han började bygga mer och mer musker. Han blev stabilare och säkrare för varje gång vi var ute. Vi utvecklades och flera gånger grät jag av glädje efter våra ridturer. När vi var på toppen hände olyckan.

Av okänd anledning gick hästarna genom staketet en mörk höstkväll. Förmodligen skrämda. Jag kände och klämde på hästarna i tur och ordning för att se om de var skadefria. Nick såg inte ut att ha skadat sig, förän jag upptäckte blodet som droppade ner på stallgolvet under honom. Rädd för vad jag skulle hitta böjde jag mig under hans mage och såg den långa revan i hans ljumske.

Jag har alltid fått slagit upp veterinärens telefonnummer, men då kom jag ihåg det. Veterinären kom direkt och konstaterade att vi haft tur i oturen. Såret, som var 25 cm djupt och gick rakt upp i hans ljumske hade bara träffat muskler och han skulle förhoppningsvis läka fort och det gjorde han. I samma stund blev Putte sjuk igen, vi kämpade och kämpade. Putte fick all min tid. All min uppmärksamhet.

Nick fick mindre och mindre av sin matte. Nu har det gått nästan två år sen olyckan. Han har bara ridits sporadiskt och aldrig har vi kommit igång igen på riktigt. De gånger vi har varit ute har han bara varit rädd, instabil och trafikosäker.

Idag tog jag som många andra dagar en borste och hans täcke för att göra iordning honom för dagens utvistelse. Jag stannade upp där i halmen, tittade på min mörka skönhet.

Jag stod hos honom länge, kliade extra mycket, borstade extra mycket. Jag smekte honom försiktigt över hans blanka päls och viskade "kan du förlåta mig vännen?". Han tryckte sig emot mig och bad om mer kliande och jag log inombords.

Nu när mitt hjärta vill börja rida, måste Nick och jag också komma igång igen, för att hjärtat ska kunna rida Putte. Snäll och trygg nybörjarhäst. Jag lade min hand över Nicks rygg och frågade försiktigt "om jag sitter här uppe, lovar du att vara snäll mot mig då?"

Jag fick inget svar, men det kändes som om han sa ja, det är klart jag ska vara rädd om dig! Jag släppte ut dem i hagen, men innan jag hade stängt vände sig Nick om. Han spetsade sina öron och tittade rakt på mig. Jag tittade på honom.

Efter det var jag säker på att han förlåtit mig. Att han förlåtit mig för att ha åtsidosatt honom.

Men jag skulle också behöva fråga Dig, får jag din förlåtelse?

Jag kan inte rå för min oro, men känner mig så elak. Så väldigt elak. Jag kunde inte ens önska Dig en trevlig kväll, för jag var bara rädd.

Du frågade mig om jag var ledsen och jag svarade nej, för jag ville inte berätta att jag var det, för det kändes så dumt. Jag visste ju inte ens själv varför jag var ledsen.

Förlåt hjärtat. Förlåt Nick.