Min syster har haft hästar i många år, två har gått bort med tiden och nu är det två kvar i livet. Dock har tiden börjat rinna ut för dem, ålder, krämpor och sjukdom har smugit sig på. Det är dax i September säger min syster, för att låta dem vandra vidare.

Jag sa till mamma idag att jag skulle vilja hälsa på dem en sista gång. Få säga adjö. Dock vill inte mamma åka ut och jag tvivlar egentligen på om min syster vill att jag kommer ut och säger hejdå heller. Kanske är allt smärtsamt nog.

Men jag har så svårt att acceptera döden, när jag inte får säga hejdå. Det är inte så långt till September trots allt och jag kommer inte få säga hejdå.

Visst kommer livet gå vidare ändå och beslutet att låta dem vandra vidare till andra sidan är klokt taget. Jag kan bara hoppas på att när de väl nått himlen, att de får sträcka ut sina friska och pigga ben på gröna ängar. Jag hoppas att de som lämnat jorden innan också finns där och väntar, bland annat älskade Alma som lämnade oss den 9:e december år 2008. Då kommer mor och hennes tre barn få vara förenade igen.

För jag vill gärna tro, att det finns en himmel. En hästars egen himmel, med vidsträckta gröna ängar.