En dag till har gått sen Du åkte. Jag brukar klaga på att tiden går fort, jag brukar bli rädd när jag insett hur fort tiden sprungit iväg. Nu undrar jag varför dagarna är så långa. Det är mycket längesen jag tyckte att dagarna gick sakta. Jag sneglar på klockan hela tiden, men blir alltid lika besviken när jag inser att det bara gått några minuter sedan jag sist tittade.

Idag har det känts lite lättare, det är fredag och halva tiden har gått tills Du kommer hem igen. Det är mindre än en vecka kvar tills vi får träffas och det känns också helt underbart. Dagen har varit som någon slags milstolpe.

Ikväll har jag dock haft väldigt ont i nacken, jag har det ibland. Alla avramlingar har satt sina spår i form av nerver i kläm och förmodligen broskbildning i nacken. Jättekul. Ibland känns det som om hela huvudet ska spricka, jag mår illa och balansen blir sämre de dagar jag har ont. Värktabletter intas då, men det tar lång tid innan de hjälper, om de ens hjälper. Min kropp är svår att droga och svår att bedöva.

Ibland funderar jag på hur det skulle kännas att ha en hel nacke. Jag har mer eller mindre frivilligt sett till att min nacke är paj, det är ju jag som valt att rida. Har man gett sig in i leken, får man leken tåla heter det ju. Dock tar jag inga onödiga risker numer. Är rädd om mig själv och vet att Du vill ha en hel livskamrat och inte trasig.

Imorgon är det bestämt att jag ska rida, jag ska rida min kanonkula. Han har många växlar om han vill, men han är snäll också så jag tror det kommer gå bra.

Du har ju sagt att Du vill försöka rida igen, Du är modig Du min älskade. Jag antar att jag blir tvungen att försöka vara modig jag med och göra något som jag inte är helt trygg med. Jag vet vad, men det ska bli en överraskning. Jag vill liksom bevisa på något sätt att jag inte är harunge, fast jag beter mig som en.

Jag hoppas att Vi en dag kan rida tillsammans över fälten under vackra solnedgångar. Du & jag hjärtat, Du & jag.