Idag är sista gången jag surfar på mitt snigelinternet. Imorgon går flyttlasset till min nya lägenhet där det finns fiberlina och som jag dessutom ska få renoverad.

I November är det dags att flytta, kontraktet för nya lägenheten är påskrivet.

Den här sommaren har nog försvunnit snabbare än någon annan, känns det som.

Jag har inte skrivit på länge och det jag skrev sist var av klagande karaktär. Jag klagade på min arbetslöshet och därtill hopplöshet.

Ja, om jag hade fått jobbet hade jag givetvis skrivit det - men så blev det inte. Tråkigt men sant, jag föll precis på målsnöret. Hade ju varit något fint att få i ett påskägg annars, ett jobb. Aja, det är väl bara att kämpa på?

Våren är väldigt vacker, solen värmer skönt och fåglarna kvittrar i varenda buske.

Dagen idag bestod av staketrenovering, för snart är det dags för hästarnas sommarbete. Den här våren kan dock vara den sista för två av dem, när sommaren drar sin sista suck kan det ha gått så illa att himlen hämtat hem två hästänglar.

Den här våren kanske kommer vara en av de mest omvälvande i mitt liv. Imorgon, imorgon, får jag veta om jag får en tjänst jag sökt. Spännande och otäckt, på samma gång.

Fast, nån gång är det dags att släppa taget om böckerna och prova vingarna.

Det brinner inuti...

Det var längesen jag skrev. Jag hade kunnat skriva några meningar då och då, men har glömt eller låtit bli.

Jag kämpar på, försöker så gott jag kan.
Ibland känns det dock inte som jag räcker till.

Men vad har jag för val egentligen? Det är bara att köra på.

Ibland slås jag av den känslan.
Jag vet inte vilken, men det skriker inuti.

Maktlöshet blandat med kämparglöd, i ett kaos.

Vill förändra, vill ha något nytt, vill så mycket mer.
Men kan så lite. Är fast.

Men förändringens tid är nu.

Idag har det tydligen varit julafton, är så några timmar till. Jag har mest märkt av det genom att jag blivit ett par tusen rikare, vilket jag tackar min familj för. Annars har den här julaftonen sett ut som alla andra, som en helt vanlig dag vill säga. Skönt!

Jag har pluggat, varit i stallet och ätit mestadels. Ikväll slira jag som vanligt in på ett forum jag håller till på mycket, där det fanns en tråd där folk berättade om alla stora och fina händelser som hänt i deras liv under 2010.

Jag är den positiva typen, som alltid tycks finna något bra bland allt dåligt. Skummade genom tråden lite, så många fantastiska händelser som folk fått uppleva!

Men jag?

När jag tänker tillbaka har en stor del av det här året bestått av en kämpande, kämpande för att hålla mig flytande. Jag har kämpat med alla kurser och skola, sökt jobb och fått nej fler gånger än jag fått positiv återkoppling. Jag har slagits med ett inre som inte vill annat än förändra livet som det är nu och skapa något nytt, och blivit nedslagen av insikten att jag är maktlös just nu.

De positiva sakerna under det här året har varit att Du funnits hos mig hela tiden, nu är det lite mer än ett år sen vi sågs för första gången! På söndag ses vi igen och får nästan två underbara veckor tillsammans.

I vår börjar kanske mitt nya liv. Kanske får jag äntligen möjlighet att förändra och ändra mitt liv såsom jag vill ha det, det kommer kräva mycket av mig men jag tror jag är beredd. För min del är jag säker på att år 2011 kommer bli bättre än 2010. Så nästa år, hoppas jag att jag kan skriva en rad härliga händelser på forumet.

Tills dess är det bara att kämpa på.

Juletid. En tid många ser fram emot, påstår att julen är mysig och fridfull. Så fan heller att den är, vad är det som är mysigt? Varannan människa är sönderstressad, man planerar julafton i minsta detalj.

Det finns de som plockar upp kartong efter kartong av julpynt. Man tror att det är Stockholms blodbad i vissa hem med alla röda prylar.

Drar in granen på tok för tidigt och pyntar den full med skit så inte ett barr syns. Helst ska man hänga upp massa gojs som barnen gjorde i skolan för hundra år sedan.

Handeln spår ett rekordår i antalet sålda prylar till ofattbara summor. Folk tar julklappar på avbetalning, lån till och med.

Man kan inte ens gå in på Willys utan att överösas med julprodukter. Skinka. Köttbullar till extrapris. Pallar med presentpapper. Hyllor med snören och tejp. Bordstabletter med tomtar på, helst feta med för små kläder. Extremt hemska ljusstakar som finns i varje hem.

Man frågar sina nära och kära, vad önskar du dig?
Ingen har något konkret, vilket gör att man får köpa något man tror blir bra. Jag ser inte nyttan.

Jag önskar mig oftast inget, men i år önskar jag mig något jag inte kan få. En ny nacke.

Nu tre veckor efter att jag trillade ner från trappan vid höskullen sitter spåren kvar, att slå ner från nästan 2 meters höjd känns givetvis. Jag har ont i nacken och blir trött för inget i höfterna. Jag känner sorg inombords. Förtvivlan.

Min nacke är redan trasig och jag vill inte förstå, det kommer förmodligen vara såhär resten av mitt liv. Ibland kommer jag ha så ont i nacken att jag önskar att jag bara kunde få försvinna.

Medan jag hade ett arbete att gå till kunde jag gå till massör regelbundet, någon min kropp verkligen behövde. Nu är den möjligheten borta. Jag hoppas dock att jag inom en rimlig tid får jobb (med lite tur börjar jag på mitt nya arbete i vår).

Jag hoppas att min chans snart kommer, så att jag kan ordna livet till det bättre.

Men något julpynt blir det inte. Definitivt ingen gran.

Du har åkt hem, tystnaden och ensamheten i lägenheten är alltid som värst precis när du åkt.

Jag irriterar mig på tickandet från klockan, som jag aldrig annars hör, bara för att det är så tyst.

När jag kommit hem för dagen idag, satte jag mig ned vid gamla datorn. Bestämde mig för vilka bilder pch dokument jag skulle ha kvar och inte. Jag hittade en del bilder som framkallade minnesfragment. Jag hittade dokument med msn-diskussioner på, som påminde mig om vad jag gått igenom egentligen.

Med en liten gnutta fundersamhet och tveksamheten tryckte jag på delete. Inom några sekunder var bilder och dokument borta.

På datorn är det så lätt att radera. Datorn verkar inte sakna något heller.

Tänk om man kunde trycka på delete, på en knapp vid huvudet, och sen var minnet rensat. Det vore häftigt. Eller kanske inte, för utan minnen, vem skulle man vara då? Om vi inte hade minnen, hur skulle vi då veta vad som är bra och dåligt? Vad skulle vi förhålla oss till?

Minnet av hur det var nyss, när du fortfarande var här, värmer mig och får mig att längta. Snart ses vi igen.

Jag funderar ofta, på allt möjligt. Så är det bara, sådan är jag.

Idag var inget undantag, men nu, precis nu, föll en känsla över mig. En tanke.

Jag har behövt befatta mig vid tanken, har behövt tänka igenom. Samla mod, kraft och försökt finna de bra anledningarna till att våga hoppa och chansa.

Inuti ryms jag fortfarande av tanken på att jag är sent ute, jag har redan förlorat kriget mot mig själv. Jag står på randen, den yttre randen innan. Innan jag blir tvingad, är det lika bra att hoppa själv.

Jag har börjat acceptera faktumet, att det är jag, endast jag som kan förändra min situation och göra något åt Vår framtid.

Det är okej nu, en del av en barriär släppte och känslan föll över mig, precis nu.

Jag ska. Jag ska göra det.

Så, nu var det sagt.

Ja, varje gång jag lyssnar på Nilla Nielsens - Goldfish in a bowl, känner jag igen mig. Jag är lite som är guldfisk, fast egentligen inte. Det sägs ju att en guldfisk inte kommer ihåg att den simmat ett varv och tror att den är på ny mark hela tiden. Sådan är inte jag, jag kommer ihåg mina tankemönster. Jag finner mig själv inträngd i ett hörn, fast i en ond tankespiral. Jag simmar ett varv till och visst känns det bättre, jag är en mästare på att förtränga och gå vidare. Fast rätt som det är återkommer tankarna, jag simmar ett varv till och så har jag glömt - för stunden.

Om man utgår från att guldfisk faktiskt är så korkad att den inte fattar att den befinner sig en skål, har den det ju riktigt bra. Litet, mysigt och tryggt. Ingen konkurrans från andra otäcka, elaka fiskar, men kanske lite ensamt. Om det var två guldfiskar i en skål skulle det kanske bli roligare? Då har de ju iallafall varandra att prata med.

Det värsta är om fisken faktiskt fattar hur instängd den är, hur hindrad den är från att göra det alla andra fiskar får. Om guldfisken faktiskt reflekterar över att dennes värld är jävligt liten, tråkig och instängd kan livet inte kännas annorlunda än frihetsberövat.

Fisken har dock inget val, om den hoppar ur skålen väntar en plågsam död. Stannar den i skålen, kan den bara hoppas på att slippa se samma tråkiga väggar livet ut. Den kan inte göra så mycket åt sin egen sitatuation, men drömma om att bli förflyttad till en härlig damm eller ett stort akvarie går alltid. En större yta, ger mer frihet.

Fast om skålen stod nära ett större akvarie, avståndet var ganska långt och svårt för en guldfisk att hoppa över, vilka drivkrafter skulle kunna göra att fisken ändå väljer att chansa? Är friheten drivkraften? Längtan till friheten?

Jag är hälften guldfisk och hälften haj. Jag vill iallafall tro att jag är en haj. Jag vill inte erkänna att jag egentligen liknar guldfisken. Dock är jag en guldfisk med betydligt större valfrihet. Jag kan iallafall välja om jag vill bo i skålen för resten av livet eller ej. Jag kan göra något åt det. Ändra på det jag tycker är dåligt. Iallafall för eller senare.

Är det lika tryggt att vara haj som guldfisk?

Hajen, vilken frihet, enorma vatten. Den är så stor och elak att typerna den inte gillar äter den upp. Hajen måste känna sig trygg genom sin storlek, valfrihet och styrka. Eller är hajen lite osäker egentligen och därför måste vara så stor och tuff? Guldfisken å andra sidan är trygg i sin lilla bostad, den vänjer sig vid begränsningarna och accepterar dem.

Kan guldfisken förvandlas till haj mentalt månne? Kan guldfisken någonsin känna sig oövervinnerlig? Stark och stor?

Vill jag vara guldfisk eller haj? Jag är iallafall säker på att jag inte vill vara neontetra.

Det verkar så. Björkarna i vår fårhage har snart tappat sina blad och blottar sina vita grenar mot skyn. Andra träd och buskar börjar ändra färg och kvällssolen ger behagligt sken över ängarna.

Luften har förändrats, den är sval och lätt att andas. Jag är ingen värmeälskande människa, så för mig är hösten den näst bästa årstiden. Våren ligger på första plats, hösten på andra, tredje ligger vintern och fjärde, sommaren.

Jag kan liksom inte sluta njuta av naturen. Jag fylls av ro, glädje och nästan tårar för att min omvärld är så vacker nu. Det är få som glädjs av hösten, många tycker det vore bäst om det var sommar året runt. Inte jag. Jag vill ha vår och höst året runt. Lite snö gör inget, kyla är skönt.

Hemma på gården fixas det med stallet inför vintern, det tvättas och städas. Det läggs in ny halm och att det ligger över 30 ton hö på loftet ger ro i själen.

När man jobbat ute en hel dag eller bara varit ute och njutit av höstsolen, är det skönt att äntligen få en god anledning till att krypa upp i soffan under en skön filt och njuta av en kopp te.

Jag och mitt te, vi är kära i varandra. Jag är kär i levande ljus som jag nu också får anledning till att tända om kvällarna. Jag behöver inga andra lampor, ljusens sken är tillräckligt.

Jag ser också fram emot den här hösten av andra orsaker. Nu är det bara ett år kvar innan Vi äntligen, förhoppningsvis, får se varandra varje dag. Nästa år vid den här tidpunkten, får Vi förhoppningsvis sitta här i soffan, krama om varandra, dricka te tillsammans och njuta av solen som går ner utanför.

Snart har Vi varit ett par i ett helt år, det är otroligt vad tiden gått fort. Jag vet att den kommer fortsätta gå fort och snart är dags för Dig att ta på Dig studentmössan.

Jag skämdes i min, så ohyggligt fula är de där mössorna. Dock är det ju tradition att alla ska ha mössa, så jag hade också en. Annars brukar jag vara duktig på att gå emot strömmen.

Det var förresten ingen som svarade på min annons, så nästa onsdag kommer det ut en ny. Jag ger mig inte. Jag ska ha jobb, få nya fasta rutiner istället för att bara glida runt som jag gör nu. På ett sätt bävar jag inför att plötsligt få ändrade rutiner. Ett jobb skulle göra mig mindre fri att göra vad jag vill, när jag vill. Men ett jobb skulle ge mig frihet på ett annat sätt. Pengar ger frihet och lycka, hur man än vrider och vänder på det.

Nu ska jag fortsätta njuta av hösten, göra en kopp te och tända ljus. Gör det Ni där ute också.

På onsdag kommer en liten, liten annons finnas i lokala tidningen. En annons som ingen kanske kommer se, eller så kommer någon att se den och det är det jag hoppas på. Den lilla annonsen är ett rop efter ett jobb.

Kortfattat beskriver den vad jag söker, min erfarenhet och utbildning. Dock är den så liten så jag tvivlar på om någon kommer se den alls, men jag vill ändå hoppas på att någon ser den. En chef eller personalchef som tror de kan ha nytta av mig.

Jag hoppas, för jag vill så gärna ha ett jobb. Samtidigt är jag rädd. Den dagen jag får jobb måste jag bryta en rad dåliga vanor, börja leva ett riktigt liv igen. Det senaste året kan jag inte räkna som meningsfullt egentligen. Jag är lite nervös, funderar stundtals på hur det vore att ha ett jobb igen. Jag skulle kunna uppfylla drömmar och skulle kunna börja planera mer för framtiden med trygghet. Medan jag varit arbetslös har jag hunnit fundera grundligt på mitt liv. Jag har tänkt på hur jag vill ha det och hur jag vill att Vi ska ha det.

Jag har kommit fram till vad jag tycker är bra och vad som är dåligt med mitt liv just nu. Samtidigt har jag lovat mig själv att göra något åt de saker jag tycker är dåligt samt jobba för att behålla och förbättra de bra sakerna. Det innebär en del uppoffringar och att jag måste ta mod till mig i vissa avseenden. Jag är tyvärr ganska säker på att jag kommer backa ur mina egna löften, men måste försöka att inte göra det.

De senaste två veckorna har varit jobbiga, min förkylning har inte släppt. Infektionen sitter i och vill inte släppa taget. Jag vill bli frisk nu!

Vi får se när jag blir frisk, får se om någon svarar på min annons och om jag kan hålla det jag lovat mig själv.

Nu är det inte många timmar kvar, snart får jag höra Din röst igen. Mitt i natten kommer Du hem, det spelar ingen roll, jag ska vara vaken för att äntligen få prata med Dig. Jag har väntat och längtat så enormt, saknat Dig så mycket.

Jag vet inte vad jag ska säga imorgon, kanske kommer jag bara sitta med telefonen mot örat och vara tyst. Hoppas på att Du pratar så jag bara kan njuta av Din röst.

Den här veckan har gett många tillfällen för djupa tankar. Jag har funderat över saker, tänkt på saker och kommit fram till saker.

Den här veckan var svårare än vad jag trodde den skulle bli, men jag anade dock att det inte skulle bli lätt. Det har varit en långdragen vecka som aldrig tyckts ta slut.

Jag önskar att vi aldrig behövde vara ifrån varandra såhär mer, men tyvärr kommer det nog komma fler tillfällen då vi måste klara oss utan varandra. Den tanken slår emot mig, den gör mig tung inuti.

Aldrig, aldrig vill jag vara utan Dig, Du är solen i mitt liv. Tryggheten och källan till glädje och mod. Jag behöver Dig. Älskar Dig enormt mycket!

Det är ett år sedan jag slutade mitt första jobb. Jag hade haft tur, fått jobb efter skolpraktik och blev kvar, tills krisen satte käppar i hjulen. Företaget var tvugna att skära ner på personalstyrkan och självklart, fick jag gå som bara var visstidsanställd.

Efter det har livet inte varit lätt. Aldrig förr i mitt liv har jag känt mig så ynklig, svag och rädd. Dagarna har bestått av känslomässiga berg-och dalbanor, ena stunden har jag känt mig stark och oövervinnerlig för att i nästa stund finna mig själv i gråt. Jag har gråtit både dagar och nätter, haft ont i magen och hjärtklappning.

Jag har gråtit för att jag varit så nervös, rädd och full av olust inför framtiden. Inte en gång om dagen korsas mina tankar av bekymmer, kommer mina pengar räcka den här månaden? Hur mycket kan jag skrapa ihop, klarar jag mig? Vad gör jag om det inte går? Jag har ingen som kan hjälpa mig, jag står själv.

För att ha någon inkomst alls har jag fått plugga, men jag tycker jag har gjort det tillräckligt. Jag vill inte mer. Jag vill inte plugga mer eller få mer lån på halsen. Jag vill ha ett jobb, så jag slipper ha ont i magen och gråta av oro.

Idag har jag haft en ganska bra dag, jag varit glad. Jag, lillebror med flickvän har åkt och kikat i butiker och jag har även handlat några välbehövliga saker till hästarna. Det har känts bra, jag har känt mig stark. När vi kom hem var inte mamma på bästa humör och att bli bemött med en sur min tog ner min glädje och så började tankarna snurra igen. En liten strimma hopp och styrka har jag dock fått när jag mötte en gammal kollega, som berättade att företaget hade börjat gå bra igen. Han föreslog att jag skulle skicka iväg ett mail och fråga om jag inte kunde få komma tillbaka nu. Det ska jag göra, på måndag.

Jag kämpar vidare fast det känns hopplöst ibland. Kämpar för att hålla mig i luften på mina små vingar som ska bära så mycket. Fast jag är sårbar för vindar och fiender som kan dyka upp utmed min färd fortsätter jag enträget. Precis som humlor gör, deras mod och styrka är fascinerande. Så tunga och sårbara, men ändå så starka och modiga.

Vi kanske ska ta lärdom av dem, att man klarar mer än man tror.

Jag önskar att Du var här nu och hållt om mig. Smekt mig över kinden och sagt att allt bli bra tillslut. Att det kommer bli bra och att Du finns när jag behöver Dig. Du ger mig styrka, hopp och mod. Utan Dig skulle jag inte orka lika mycket, det är till stor för våran skulle jag orkar kämpa hårt. År 2009 blev ett förändringens år. Många saker hände i mitt liv, det händer fortfarande mycket och kommer hända ännu mer. Det år en del av mitt liv skulle slås i spillror kom Du in i mitt liv och sakta men säkert började jag läka igen. Jag hoppas Du förstår hur lycklig jag är som har Dig. Älskar Dig till djupet av min själ.