Igår fick Putte sista dosen medicin och tyvärr ser det inte alls så bra ut som vi hade hoppats på. Han var sämre igår än han varit på flera dagar.

Till och med hans blick hade förändrats och smärtan lös rakt igenom honom. Han gick stappligt och såg ut att njuta av halmens mjuka strån inne i boxen.

Hur länge ska man kämpa? Hur länge ska man orka vara ledsen själv innan man får lugn och ro i själen? Jag gråter och är orolig mest hela tiden. Läser både solskenshistorier och ledsna historier om hästar som fått fång.

När jag pratade med mamma imorse sa hon "jag är orolig dygnet runt och jag kan tänka mig att det är likadant för dig". Sen grät jag, orkade inte säga ett ord.

Ändå har de här 9 dagarna av medicinering gett mig en chans att vänja mig vid tanken på att vakna upp imorgon och inte ha Putte i livet längre. Många hästar med fång överlever men många blir aldrig som de än gång var. Putte har inte fått vara frisk på länge.

Ända sen första infektionen av Anaplasmos har han mått dåligt mer eller mindre.

Han visar mer och mer oroväckande tecken och jag vet någonstans inombords, det är dags.

Veterinären kommer klockan 12. Vad händer då?