Det var en mycket speciell dag, den dagen du klev in innanför mitt hjärtas portar. Du öppnade dem försiktigt med det mest underbara leendet som jag någonsin fått vila mina ögon på. Du behövde aldrig lirka upp mina portar med allehanda verktyg, du vann mig direkt med den tillit du utstrålade.

Den dagen var en av de mest känslofyllda och omvälvande i mitt liv. I samma sekund du mötte min blick, kramade om mig och jag kände ditt hjärta slå emot mitt bröst, där vi stod tätt ihop förstod jag. Jag förstod att det var nu jag hade hittat min pusselbit, den biten av livet jag saknat.

Du gav mig något ingen annan gett mig. I den stunden, där vi stod tätt ihop omvärderades min definition av kärlek och trygghet. Tvivlet på att jag någonsin skulle våga lita på någon igen, tvivlet på att jag någon gång skulle få bli ärligt älskad suddades ut till närmaste intet.

Jag lade mina planer på hyllan, omvärderade dem och skapade nya där du var en del. En stor del. I allt jag tänkte var du inräknad. Alla beslut jag skulle fatta hädanefter skulle ta hänsyn till både dig och mig. Från och med nu var du en del av mitt liv.

Med den trygghet och kärlek du ger mig skulle jag kunna övervinna alla hinder i världen. Gå över eld och vatten för din skull. För oss. Att just du är min är större än universum självt, att just du vill ha mig är det mest underbara jag känt.

Att få vara dig nära och få känna din kärlek är en gåva. Inget jag känt hittills har liknat det jag känner nu. Det är ju såhär det ska vara! Du och jag, mitt älskade hjärta. Du och jag.