Jag fick Putte som julklapp för 5 år sedan. Min älskade nordsvensk med det största hjärtat jag stött på hos någon häst. Med en personlighet som strålar och som alltid varit full av bus. Fram tills för två år sedan.

Jag hittade honom i sommarhagen med hängande huvud och vinglande steg, inombords visste jag genast att något var ordentligt fel. Veterinären var ute snabbt och konstaterade Anaplasmos, en fästigburen sjukdom som kan liknas med borrelia.

Han fick massor av mediciner men blev aldrig riktigt bra. Han fick sommaren efter tillbaka sin sjukdom i en allt värre variant. Han medicinerades återigen men blev inte heller efter den här gången samma häst.

Nu närmar sig sommaren igen, många längtar efter värmen men jag önskar att sommaren redan var slut. Efter 7 år tillsammans (jag har känt Putte så länge, men ägt honom i 5 år) känner jag honom utan och innan. Själsligt är vi enormt tajta och jag ser direkt när något är fel.

Här har det varit väldigt varmt några dagar och fästingarna har redan vaknat till liv, jag har haft två på magen. Putte har vad jag sett varit fri från dem, men han är så trött. Min kära häst. Jag ser att något är fel. Från mitt allra innersta djup önskar jag att han klarar sommaren, att han inte blir sjuk i år igen. Om han blir sjuk, lika sjuk som de två åren innan, kan det inte vara meningen att han ska vara frisk? Varför straffas de allra vackraste med hemska straff?

Min mamma sa igår att hon också sett att han var trött, jag tittade upp mot himlen och den enorma nedstigande solen som glödde så varmt, för att försöka tänka på himlen som en frihet. Jag sa sedan, medan jag försökte hålla tillbaka mina tårar, att den här sommaren blir nog vår sista tillsammans.

Mamma tittade ner i marken och höll med samtidigt som hon sa att nej, så sjuk som Putte varit får han aldrig bli igen och blir han det - då är det dags.

Hur skulle jag orka ta farväl? Hur skulle jag orka fortsätta utan honom? Min vackra kamrat. Jag hoppas så innerligt att hans trötthet bara är tillfällig och att han får en lång skön sommar på betet och att han får vara frisk, men någonstans i mitt inre vet jag att vårt adjö kan komma vilken dag som helst. Han kommer aldrig att bli så gammal som vi hoppats på men jag vill ha honom hos mig så länge det går.

Håll tummarna för oss där ute, för att vi får några år tillsammans och att sommaren som kommer inte blir vår sista.

De där badbomberna var ju bara för underbara! Jag hade det jättemysigt när jag badade i söndags, tände lite ljus och hade lite musik. Köpte också en schampookaka som det kallas, som är för personer med känslig och svår hårbotten. Jag är alltid torr och narig men efter nu 3 användningar kliar det knappt inget alls i min hårbotten och jag är mycket lenare än förut!

Nu var det längesen jag skrev något, varje dag har jag tänkt att jag ska skriva något men de har aldrig blivit av.

Det har dock inte hänt så mycket spännande i mitt liv sen jag skrev sist.

Egentligen har jag så mycket tankar att jag inte vet vart jag ska börja med ventilationen. Inuti mig snurrar så mycket tankar att allt blir till ett kaos. Men det kaoset lämnar jag därhän.

Jag är iallafall en liten bit närmare mot mitt mål till den sista ranken på World at War. Prestige 8 nu.

Men nu när våren kommer orkar jag inte sitta still, jag vill ut! Jag har ridit ett par gånger, satt staket och njutit av solen. Dock har mitt njutande redan fått sitt straff, jag är enormt känslig mot solen och på de hudpartier där solen kommit åt har jag kliat mig som satan. Jag tål inte solen så bra.

Därför blir de inte så mycket spelande, vilket bara är bra. Fast jag måste erkänna att det kommer bli fint att få sista symbolen!

Imorgon har jag tagit ledigt för att åka till IKEA, köpa present åt min bror som fyllt år men också för att fira mig själv. Imorgon blir jag 23 år.

Idag har jag tagit det lugnt på jobbet, dagen har gått så fort att jag fortfarande tror att det är morgon typ.

Nyss hade jag massage, det fick bli födelsedagspresenten till mig själv. Det var riktigt skönt! Jag visade massören mina båda fötter, som efter stukningar blivit lite deformerade. På vänster fot har jag en svullnad och har från och till ont. Det är fyra år sen jag stukade vänster fot ska tilläggas.

Min högra fot lyckades jag ju som det står här i bloggen ta sönder i onsdags. Är dock fortfarande svullen och har ont.

Massören tittade strängt på mig och sa sedan: Lilla gumman, du måste träna upp din balans igen! Hon gav mig sedan lite tips på hur jag skulle göra det.

Jag sa att erkände att dålig balans har jag fått, jag vågar inte hoppa över diken i skogen längre bland annat - i rädsla för att slå mig. Hon sa att jag inte borde hoppa överhuvudtaget, med tanke på fotleder och nacke. Hon tyckte även att jag var lite för ung för att ha så pass mycket skavanker.

Men hon sa också att min kropp lyssnar på massagen på ett mycket bra sätt och att det är fantastiskt att den gör det trots alla hårda fall. Underbart, med lite hjälp kommer jag vara som ny! När foten läkt måste jag även ta tag i motionen, för jag vill bli snygg igen!

Må våren komma och erbjuda många härliga promenader!

Nu är det några dagar sedan jag skrev något i min blogg och det har hänt mycket i livet vill jag lova!

Jag har hunnit med att stuka min högerfot illa. Jag har varit på företagskickoff och njutit av helgen. Ska vi börja från början?

I onsdags stukade jag som sagt min högra fot. Golvet är ojämnt på sina ställen och jag har inte Sveriges bästa balans. Smällen i foten hördes uppe i huvudet och jag låg på stallgolvet och grät en stund.

Jag lyckades linka mig in i huset hos mamma och snodde några av hennes kylklampar och bäddade in foten med. Resten av kvällen låg jag med kylklampar och kroppen full av Ipren. Idag måndag gör min fot fortfarande ont och till och från linkar jag fram. Fotknölen är svullen och hela utsidan är stel.

Torsdag förblev jag hemma. Fredag likaså, i alla fall på förmiddagen. Vid halv 3 var det klippningsdags för håret och sen bar det av till företaget för en liten mysig kick-off. God mat och skön underhållning! Åkte hem skapligt tidigt och sen kan ni ju bara gissa vad jag ägnade resten av kvällen med.

Dubbel XP och en underbar uppdatering av Cod5 som kom på torsdagen och givetvis vill jag levla, så det blev otippat nog en avslutning med CoD - WaW.

Lördagen bestod av stallet, tvättning i mängder och spel samt lite vin till det. Vi vann en match på kvällen sen kunde jag somna gott.

Söndagen bestod av städning, spel, stallet och så kom min moster med man ner och hälsade på.

Trevligt!

Den här veckan är det dubbel XP (alltså dubbla poäng) på CoD5 fram till onsdag och jävlar vad jag ska spela. Nu är det inte så väldigt långt kvar tills jag har sista symbolen.

Jag är redan på lvl 50 på prestige 6 och kommer antagligen att prestiga mycket snart. Snart, snart har jag nått mitt mål.

Nyss var jag uppe och bokade en ny massagetid, den här gången en hel timma. Jag behöver det, framför allt efter det massören hittade i torsdags.

I många år, sen liten har jag inte kunnat ligga på mage. Ligger jag på mage, om bara för några minuter och reser mig upp är det som om någon skulle slå mig hårt i huvudet. Jag faller nästan ihop igen av smärta i huvudet, lite beroende på hur jag haft nacken men oftast får jag fruktansvärt huvudvärk som kan sitta i flera timmar. Jag har såklart många gånger undrat varför det blir så men aldrig rotat djupare i problemet.

Jag berättade för massören om mina problem innan hon satte igång att massera. Hon tittade fundersamt på mig och frågade om jag någon gång slagit i huvudet. Jag skrattade inombords och sa sedan, klart jag har - många gånger! Jag har trillat av hästar samt ramlat i en båt och slagit i skallen. Hela två mindre hjärnskakningar har jag hunnit med.

Där har du svaret på dina problem sa hon. Jag glodde på henne och insåg att alla komiska fall inte var så roliga längre. Hon förklarade att det kan ha hänt vad som helst i nacken, allt från att det ligger en nerv i kläm till att en kota blivit skadad. Hon ville i alla fall att jag skulle komma dit på en timmas massage så hon fick känna ordentligt och börja gå in djupare i musklerna och trycka.

Antagligen är mina avramlingar också förklaring till varför jag ofta är stel i nacken och jämt har en massa knutor och ärtor. Jag minns fortfarande första gången jag ramlade av, då var jag 12 år. Jag hamnade mellan frambenen på hästen, hon galopperade över mig och jag fick stora hovavtryck på ena axeln samt  ett knä. Jag fick gå till läkaren men eftersom jag inte hade brutit något fick jag gå hem igen, friskförklarad. Men det är sedan dess jag har haft ont. Fortfarande har jag ett stort rött märke på höger arm, närmare axeln som när jag fryser bli blå-lila.
 
Kanske var det i det fallet nacken fick första smällen och sen har det knappast blivit bättre efter de andra avramlingarna. För ett par år sedan trillade jag av min nordis och fick hjärnskakning, precis när jag blivit bra hoppade jag upp på ardennern men åkte ner igen. Efter det var det ett skit att åka bil och köra över gupp i ett par veckor. Hoppsan.

Skönt att få en förklaring i alla fall och jag hoppas att jag slipper slå i huvudet eller nacken någon mer gång. Hästarna får helt enkelt vara snälla och behålla mig på ryggen.

Dock får jag skylla mig själv som älskar att gasa på lite och har busiga pållar.

Kollade på min statistik nyss, jag har som vanligt inte många läsare men vad hände egentligen den här dagen?:

Tänkte skriva något, men ångrade mig, har ändå inget vettigt att skriva.

Finns det någon som älskar måndagar och nästan önskar att helgen gick lite fortare så att det kunde bli jobbardags igen? Jag gör det i alla fall inte, varje jävla helg undrar jag samma sak - var fan tog helgen vägen?

Jaja, ingen idé att vara bitter, snart kommer en ny helg. Bara fem dagar kvar, eller ja snart 4,5. Halva måndagen har ju gått nu.

Helgen bestod av det gamla sedvanliga, det vill säga tvätt, hästar, andra smådjur och på tok för mycket spelande. Men det är trots allt så jag vill ha mina helger, kanske inte alla, men att få slappa lite är gött.

Med mig i fickan på promenaden, hade jag ett äpple. Ett äpple ämnat åt en speciell häst. För några veckor sedan när jag och mamma gick samma promenad tyckte jag mig se en välbekant bläs på en häst i en hage utmed vägen. Nyfiken kom den lilla flocken fram och till min förvåning insåg jag att den svarta hästen var gammal ridskolehäst. Gamla Zorro, en svart D-ponny med en stor vit bläs, lätt att känna igen. Nu är det många år sedan jag gick på ridskolan och på den tiden var han runt 6 år. Livet hade tärt på honom men han var fortfarande mycket vacker. Han var en stor favorit när jag red på ridskolan, vi hade väldigt kul ihop och jag önskade faktiskt att han kunde bli min. Jag fick ofta rida honom.

Tänk att jag skulle finna honom så nära mig. Han åt äpplet med god aptit i alla fall och fortsatte sedan leta gräs i hagen där han gick, som mest bestod av hårt packad lera. Jag önskade jag hade fått ta med honom hem.

Å andra sidan så har jag nog djur tillräckligt och förhoppningsvis ägs han av någon som älskar honom massor.

På fredagar brukar alla sluta lite tidigare, alltså vid 4. Jag längtar verkligen hem, känner inte alls för att ta tag i alla småproblem just nu som hopar sig runt mitt arbete. Jag vill bara hem.

Nyss lös solen utanför fönstret här, värmde min rygg så skönt och genast gick tankarna till våren. Så underbart det är att få se allt spraka av liv på vårkanten. Sommaren kan göra detsamma, det är våren som är vackrast.

Vackrast på gården hemma är körsbärsträden, titta bara:

För några veckor sedan kom samma uppdatering till PC och jag tänkte då, varför kan inte vi få den banan till ps3? Men nu har den alltså kommit. Underbart.

Roligt att ha samma bana i både dagsljus och i nattformat. För övrigt är Makin min favoritbana, kolla så fin.

Jag har jobbat på skapligt bra idag, fått göra lite saker åt min andra chef. Rätt skönt att få göra andra saker än sitt gamla vanliga ibland. Pratade dessutom med henne om Tobbe, att jag var rädd för vad som komma skall på måndag, men hon lugnade ner mig. Känns inte alls lika oroligt nu.

Dock är jag så himla trött idag, jag får gå ett varv i fabriken med jämna mellanrum för att få igång

blodcirkulationen. Ikväll blir det att sova tidigt. Jag fryser dessutom som en galning, vilket gör mig ännu tröttare. Tanken på att det snart dessutom är personalsamling får mig knappast att bli piggare heller.

Jag vill sova, om bara för en kort stund

Alltså jag förstår ingenting. Igår var det match igen - vad händer? Jo vi förlorar igen. Hur i hela friden gick det till? Alla som spelade i mitt lag är högt rankade med mycket erfarenhet i bagaget så jag trodde att segern skulle ligga som i en liten ask. Motståndarna var absolut inte speciellt bra heller.

Ingen gjorde egentligen bra ifrån sig, vi bara sprang på och dog som flugor. Ikväll har vi en ny match, mot några småungar. Jag hoppas innerligt att vi tar den, för det vore så otroligt pinsamt annars.

Det vi faller på är taktiken. Hur gör man egentligen för att vinna ett krig?

När jag tittar på min egen blogg inser jag hur grymt mycket trevligare den där med lite bilder. Färglada bilder blir ännu starkare mot den svarta bakgrunden, jag är så sjukt glad över min blogg - jag kan nog inte säga det tillräckligt många gånger!

Idag har jag ett gigantiskt i-landsproblem. Medan jag sitter här på kontoret och jobbar har jag musik i öronen, men jag har tröttnat på all musik. Jag har lyssnat sönder Snuff av Slipnot, My Space av Sonic Syndicate och Human av The Killers (jag avskyr radiomusik av hela mitt hjärta egentligen, men denna är faktiskt mysig). Vad ska jag lyssna på nu? Ge mig tips.

För att inte bryta trenden med en bild lägger jag in en bild på en kaktus. Den här kaktusen blommar endast i 24 timmar, men den är desto vackrare under de timmarna.

Hellre en blomma som blommar sällan och vackert, än fula blommor som finns mest hela tiden under sommarhalvåret.