Jag har ju haft Putte sen 9 år tillbaka och efter de åren känner vi varandra väl och kan läsa av honom som en öppen bok många gånger. Men ibland döljer han saker för mig, försöker hålla det onda hemligt. Det går ett tag sen anar jag oro.

Igår pendlade hans hälsa upp och ner, ena stunden verkade han må tämligen bra för att i nästa må dåligt. Igår klockan 8 när jag åkte ifrån honom gjorde jag det med tungt hjärta, jag vet att vårt slut närmar sig och det gör så fruktansvärt ont. Min själ värker, varenda millimeter i min kropp skriker stopp. Det får inte hända. Han får inte gå!

Men innerst inne vet jag, vårt liv tillsammans rinner ut och det är bara en fråga om tid nu. Jag försöker att inte gråta, försöker kväva allt när folk frågar hur jag mår. Jag är ledsen just nu, trött och orkeslös. Det händer för mycket nu runt omkring mig. Jag antar dock att allt kommer lösa till slut, även om det känns tungt just nu.

En liten tröst är att om Putte lämnar mig för himmlen kommer Alma vänta på honom, hans älskade kamrat. Sen hon lämnade oss i december har han med jämna mellanrun tittat in i hennes box och förblivit stående en stund. Att han den dagen slipper ha ont mera är också en liten tröst.

Jag är rädd för morgondagen. Vad har den att erbjuda?