Jag har varit hemma i tre dagar från jobbet, jag har sökt sommarkurser i efterhand, ställt frågor till CSN, jag har gråtit men också tagit alla tårar och vänt till framåtanda.

Jag har andats ut, tänkt till och försökt tänka klart och samlat mod till att ta nya steg framåt.

Inombords känner jag just nu ett skönt lugn, jag är inte rädd längre. Jag ser fram emot att få läsa lite igen, söka extrajobb vid sidan av och bara vara. Efter att ha blivit kastad mellan chefer, fått olika bud hela tiden, förlängt kontrakt med en månad i taget i ett år, blivit uppsagd 5 gånger och tillbakatagen lika många sprids det en skön frid i min själ. Jag kan gå vidare och göra något annat av mitt liv än att gå och vara orolig.

Den 19:e juni kan jag gå härifrån och se tillbaka på en tid som gav mig massor av nya kunskaper, bekantskaper och tro på mig själv. Jag lämnar ett spår av arbeten som alla är glada för att jag gjort, jag har fått lära känna underbara människor men också fått se baksidan av flera.

Jag kan vara stolt och gå härifrån med flaggan i topp. Hittills har alla mina problem löst sig på ett helt fantasiskt sätt och jag hoppas att det här inte är något undantag.

I helgen släppte jag även mina hästar på sommarbete i ett strålande väder, deras glädjeskutt gav mig enorm glädje! Tänk att få vara häst och släppas på en stor grön äng, det måste bara vara helt underbart.