Nu när jag sitter här på jobbet instängd går mina tankar tillbaka till helgen, vädret var så underbart. Fast snön låg på marken fylldes mitt hjärta av vårkänslor. På våra promenader försökte jag fota lite men fast jag inte lagt över bilderna från kameran än känner jag på mig att ingen vart speciellt bra.

Jag vill ha vår, så jag kan få krypa runt i dikena och mammas rabatter och fota. Sitta och halvsova vid fjärilsattraktiva blommor och bara vänta tills de små skönheterna sätter sig och kan låta sig fotograferas.

På sommaren finns så mycket fint att fota!

Förresten, jag hann till level 25 igår, nästan 26. Idag har jag målet att nå upp till 30. Vi förlorade matchen också tyvärr, men det var så nära att vi vann. Fan också. Ska boka en match med dem igen snart. 

Om jag blundar och önskar mig vår tillräckligt länge, tror ni det dyker upp någon liten blomma ur snön att ta kort på?

Eller stolen - kontorsstolen. Idag är det måndag och jag har trasslat mig till jobbet. Jag mår skapligt bra och känner mig ganska pigg. Tänkte jag skulle vara lite fin på jobbet idag och har därför för en gångs skull jeans och höga svarta stövlar och en vit pikétröja. Känner mig ganska fin, det är kul att klä upp sig lite mer ibland!

Helgen var en bra helg, solen tittade fram dagarna i ända och jag hann med två långpromenader med mamma. Min bror och hans kompis kom och fikade och ni kan ju bara gissa vad mer jag gjort.

Spelat. Jag gick om i prestige för 4:e gången i helgen. Det är alltid lite motigt att trycka på knappen som gör att man blir level 1 igen, men det är det värt. Jag vill ha den där sista, ursnygga symbolen. Idag satsar jag på att komma till level 25, får se om jag lyckas eller inte.

Ikväll kommer min klan spela den första Hardcore Search and Destroy-matchen, jag hoppas innerligt att det blir en seger, vi alla behöver det för självförtroendets skull. Tyvärr är matchen sent, så jag kommer antagligen inte spela, jag kommer dock ändå ligga vaken och vänta på resultatet, haha.

Nu kikar solen fram igen utanför kontorsfönstret, jag längtar ut. Det känns nästan syndigt att sitta inne en sådan här underbar dag. Det borde vara förbjudet faktiskt, att bara sitta inne när solen gjort sig till och kikat fram.

Dock så finns den där längtan att nå sista leveln där, kolla bara hur den snygg den sista symbolen är, nu är jag på prestige 4 som sagt.

Mitt liv har alltid innehållt tvspel, mer eller mindre. Genom åren har jag testat alla möjliga spel och jag är kräsen ska ni veta.

År 2007 fann jag spelet som tog mitt hjärta totalt, jag älskar det mer än Zelda - Ocarina of Time till Nintendo 64 till och med. Vilket spel är det då, kanske ni tänker om ni inte redan förstått. Jo, Call of Duty 4 - Modern Warfare. Vilket spel! Oändliga timmar har jag ägnat framför det spelet och både gråtit och skrattat.

I november kom ju Call of Duty - World at War ut, en annan tillverkare och gammalt hederligt Andra Världskrigstema. Några större förhoppningar hade jag inte på CoD5 men jävlar vad det är roligt alltså.

Fortfarande kan jag dock få världens längtan efter att spela CoD4, hör jag intromusiken blir hjärtat alldels varmt.

I höst kommer Modern Warfare 2 och jag längtar redan!

Call of Duty är mina favoritspel framför alla!

Idag tänkte jag faktiskt inte skriva något djupt, för tillfället är mina tankar ganska så tomma, tro det eller ej, men det är inte varje dag jag funderar på djupa saker.

Idag fryser jag ganska så mycket, kroppen kämpar emot förkylningen men jag vill att den ska släppa barriärerna och låta mig bli sjuk, så att jag kan bli helt frisk igen.

Jag vill för övrigt ha vår nu

Igår när jag loggade in på Facebook hade jag fått en vännerförfrågan, det händer inte ofta kan jag säga. Jag har bara 14 vänner på Facebook och jag har bara träffat tre i verkligheten.

Nu är dessa tre istället fyra. I grundskolan var vi några tjejer (hör och häpna, jag har haft tjejkompisar) som ofta umgicks. Vi bodde tämligen nära varandra och några av oss gick även i samma gymnasium, fast inte i samma klass.

Under gymnasiet pratade vi med varandra då och då, men umgicks aldrig privat längre. Efter gymnasiet försvann vi åt olika håll, några av tjejerna höll kontakten med varandra. Jag, lat som jag är, brydde mig aldrig om att hålla kontakten - dumt nog.

Jag undrar om vi alla skulle kunna umgås nu eller om vi förändrats för mycket för det. Jag liksom de har gått på universitet, men jag levde aldrig ett studentliv. Till skillnad från dem är jag nog ovanligt lugn och osocial. Eller, nej, det är jag egentligen inte, men mitt liv är så fullt att det aldrig blir tid för vänner eller ströpratande på MSN. Jag prioriterar bort sådant. Jag festar aldrig och pratar således aldrig om vilda maskerader på studentpartyn. Jag super inte och har ingen jävla aning om vad någon drink heter. Fast det kanske bara är en fördom att många studenter, som lägger upp vilda bilder på sig själva på FB, att älskar snacka om fester? Eller om alla människor de känner?

Jag skulle kunna tänka mig att ägna flera timmar åt prat om djur, natur, fotografering och tvspel jag. Men jag är lite rädd för att uppfattas som smått underlig, rädd för frågor jag skulle kunna behöva svara på. Typ, varför bor du inte i stan? Vill du inte flytta till en storstad? Festar du aldrig? Visst är maskerader och sittningar kul? Varför har du inte körkort?  

Samtidigt har jag inga problem att stå upp för mig själv. Jag är nöjd över livet och med mina val hittills. Men i andras ögon, kan jag nog förefalla en smula udda. Mina svar på vissa frågor, kan nog uppfattas som lite underliga.

Om någon av mina FB-kamrater skulle vilja ses skulle jag ta mig tid faktiskt. Jag skulle gå in för ett möte med öppenhet och inte med lika stor skepsis som jag brukar göra. Efter flera års tystnad skulle ett eventuellt möte kanske bli lite tyst och svårt till en början, eller så blir det glatt och skojigt - ingen vet. Det är för mig att upptäcka och för en gångs skull bjuda till lite själv.

Jag undrar, vilka har livet fått oss att bli?

Ps. Jag hatar Facebook

I onsdags började min morgon med att jag mådde smått illa och kände mig febrig, jag tänkte dock inte så mycket på det utan gjorde mig i ordning för dagen som vanligt. Strax innan den tid Hasse brukar hämta mig ringer min mamma och talar om att han har magsjuka och ska stanna hemma. Därför gjorde jag likadant, likaså igår.

Under några filtar har jag legat i soffan och spelat tv-spel två dagar i sträck. Jag har gått upp mycket i level och ligger nu på plats 39 000 ungefär bland en miljon spelare i världen. Call of Duty - World at War är underbart!

Idag kände jag mig mer okej i kroppen och valde att åka till jobbet. Dock funderar jag starkt på att åka hem redan nu. Jag har ont i magen och får sura uppstötningar hela tiden, mår illa och känner mig gräsligt trött. Jag har sovit bra i natt men kroppen säger ifrån i alla fall. På kuppen gör varenda led ont i kroppen.

Jag skulle med lätthet kunna spendera min dag under ett par duntäcken. Ska man köpa lite vin dagen till ära och hälla i sig och hoppas på att det tar död på eventuella bakterier?

Det är ju trots allt fredag.

Gårdagen spenderades med Daniel, efter det att jag slutat jobbet. Vi tog in hästarna tidigt sen gjorde jag lite mat.

Vi pratade, jag spelade, vi masserade varandra lite (enbart på axlarna kan jag meddela för den som tror något annat). När han masserade mig höll jag på att krypa ner på golvet, jag har knutor i nacken stora som pingisbollar typ. Inte bra alls.

När Daniel hade åkt ringde jag hem och frågade hur det var med mamma, hon har varit sjuk i 1,5 vecka med feber och enorm hosta. Idag hade hon fått arslet ur vagnen att uppsöka vår stads totalt inkompetenta vårdcentral, men de hade lyckas att fastställa att hon har lunginflammation. Min lilla mamma, hon är redan klen och ömtålig. Med sina ynka 50 kilo till sina 160 cm är hon en liten porslinstant och på kuppen heter hon Lillemor. Hon blir sällan sjuk men när hon väl blir det tar det på henne massor. Trots feber har hon envist varit ute i stallet, hon hade mockat Bessys box precis som vanligt igår. Jag funderar på att låsa in henne tills hon är bra faktiskt.

Min lilla mamma:

Trots att det är över tre år sedan min katt gick ur livet, kan jag fortfarande gråta när jag tänker på honom. Saknaden är inte lika stor som när han precis lämnade mig, men den finns ändå där. Jag jämför andra katter med honom och jag är övertygad om att jag aldrig kommer att komma en katt så nära igen. Vi växte ihop under många år och blev mycket tajta kamrater.

Den dagen då livet skulle avslutas för hans del var så fruktansvärt hemsk. Aldrig har jag skrikit, gråtit, frusit, kramat honom så hårt och bett till högre makter om ett tag till tillsammans.

Veterinären kom hem vid runt 5, då satt jag med min gamla kompis i famnen invirad i en handduk. Jag hann aldrig reagera förrän veterinären hade satt sprutan och klappade honom över hans huvud. Han fnyste lite och sen var han borta. Vi begravde honom uppe i fårhagen, vid björkarna. Därifrån kan han spana ut över ängarna och se de allra vackraste solnedgångarna.

Min vackra kamrat, vi fick 17 år tillsammans.

En tid efter, ungefär 1,5 år frågade jag mamma om jag inte kunde få en kattunge. Från hennes sida blev det ett tvärt nej. Jag hade alltid drömt om en sköldpaddsfärgad katt, helst med mycket vitt. Jag insåg dock snart att jag inte skulle få förverkliga min dröm så länge jag bodde hemma.

Våren 2007 kikade tre kattungar ut från vår vedbod. En svart, en grå och röd och en med mycket vitt. När hon sedan kom ut från vedboden och lät solen värma hennes lilla kropp såg jag att hon var en sköldpadda. Tecknad precis så som katten var i mina drömmar.

Jag bestämde direkt, att henne skulle jag ha. Hon fick namnet Freja och hon tillsammans med sin svarta bror fick flytta ihop med mig och Kim, samt hans två katter hösten 2007. Deras syster fick ett toppenhem hos en präst.

Igår när jag kom hem från Södertälje hade katterna lekt med paket pappersnäsdukar. Små smulor och remsor var spridda över hallgolvet. Mitt i allt sitter Freja och tittar oskyldigt på mig. Lägenheten var ju nystädad, sa jag åt henne med mjuk ton och hon tittade ännu mer oförstående på mig. Men det är klart, kissarna ska ju också få ha roligt när matte har det.

De verkade ha saknat mig, för när jag kröp ner ensam i min stora kalla säng kröp de tätt intill, kurrade och spann. Deras närvaro fick mig att känna mig mindre ensam och jag somnade gott.

I eftermiddag, när Flisan nått himlen kanske Findus och hon möts. Jag hoppas att de kan hitta på vilda äventyr tillsammans, dejta och busa. Jaga råttor och prata om livet på jorden.  Jag tror hon kommer falla platt för min ståtliga herre.

Det gäller att ta tillvara på alla stunder tillsammans med sina kamrater, innan de lämnar oss. Man glömmer alltför ofta att visa de man älskar sin kärlek. Det är dumt, efter livet kan vi inte visa att vi älskar, det kan vi bara göra här och nu.

När jag började här på företaget, i april 2008, väckte en speciell person min uppmärksamhet. Jag tittade nyfiket, gick gärna omvägar bara för att se honom och snegla lite. Jag var dock inte nyfiken på det sättet ni tror nu, nej, jag såg bara att han och jag nog skulle kunna komma överens som kamrater.

Han såg snäll och lugn ut och hans blick avslöjade en mängd spridda tankar, precis som mina var.

En dag möttes vi ute i monteringen, vi stannade upp och bytte ett par ord och då hör jag mig själv fråga om hans msn. Jag fick den och lade till honom samma dag.

Sedan dess har vi pratat i princip varje dag. Vi hittade varandra snabbt och fann att vi båda hade mycket saker i våra hjärnor som behövde ventileras. Nu, såhär nästan 10 månader senare är vi tajta arbetskamrater och jag ser honom som en mycket värdefull person i mitt liv. En av få riktiga killkompisar jag haft, någon som jag kan krama om utan att känna att han vill något mer än bara kramas. Aldrig har vi ens tänkt tanken att hoppa i säng med varandra heller. Vi skojar, vi skrattar, vi jävlas och pratar om alla tänkbara problem. På skoj sitter vi i knät på varandra, vi kittlas och när livet verkar gå emot oss har vi kramats tills det känts en aning bättre.

Finanskrisen sätter dock stopp för de solglimtar vi får av varandra på jobbet varje dag. Idag är hans sista arbetsdag. Företaget har sagt upp honom tillsammans med 14 andra som jag redan berättat om. Det känns overkligt att jag ska få stanna kvar ensam. Varje morgon fikar vi tillsammans, vi äter alltid lunch ihop och vi tar fika på eftermiddagen. Vi delar på godisbitar ifrån godisautomaten, delar på små fjuttiga klementiner och låter hela företaget viska om oss.I princip alla tror att vi har något på gång, men så är det inte och kommer aldrig att bli. Han är för mig enbart en kär kamrat.

Min största mardröm är att vi nu kanske tappar varandra. Hur mycket man än lovar och svär på att hålla kontakten blir det sällan detsamma när man inte är klasskamrater, jobbkollegor och så vidare längre. Livet kommer liksom emellan.

Igår, precis innan jag somnade, svallade en våg av känslor över mig. Tårarna började rinna och vemodet inför att behöva gå till jobbet dagen därpå gjorde min själ illa. Jag har suttit med tårar i ögonen hela dagen och bävar inför det faktum att vi snart, måste säga hejdå.

Jag hoppas att vi kommer hålla kontakten och ses med jämna mellanrum, jag kommer sakna honom oerhört mycket.

Jag har alltid varit så stark, jag är stark nu med men oftare än förut har jag känt mig liten och ynklig. Idag är jag extra liten.

I helgen har min klan spelat några matcher, hela tre stycken faktiskt, dock har vi bara vunnit två. Ikväll ska vi spela en till, vi får hoppas att den går bättre. Ångestfyllda förluster.

Just nu vill jag dock bara hem och sova. Vädret är kasst och jag har för mycket att göra på jobbet, så mycket att jag bara blir förvirrad.

Jag vill hem.

Det finns också något  som gnager i mitt inre. Det har funnits där länge, förföljt mig i princip varenda dag i flera år, sen jag var 18 ungefär. Vad brukar de flesta ungdomar sikta på att göra den dag de fyllt 18? Jo, ta körkort.

Inte jag dock. Jag har vägrat. Min syster ville ge mig körlektioner i 18-årspresent. Min mamma har om och om igen frågat om vi ska övningsköra och jag har bara skrikit nej. Jag har tackat nej till de erbjudanden jag fått från släktingar/ bekanta också. Tackat nej förresten, jag har i princip bett dem flyga och fara som kommer med sådana erbjudanden. Om jag sagt att vägrar ta körkort, så är det så!

Sanningen är dock inte den som min mun förmedlar. Jag tänker en sak, men säger en annan. I perioder har jag just över fenomenet, körkortslös, mått riktigt dåligt. Många gånger har jag gråtit i timmar. Känns mig värdelös och dålig. Runt om mig har gamla klasskamrater tagit körkort, som jag än idag undrar hur de lyckats med.

Jag är smart, snabbtänkt och lär mig nya saker relativt fort. Jag gillar bilar och maskiner men någonting säger stopp. Det finns en inbyggd barriär i min hjärna som jag inte kan komma över. En rädsla och en panik som jag inte vet hur jag ska bearbeta.

Traktorer och fyrhjulingar har jag kört, men någonting blir totalt svart när det gäller bilar.  Jag vill alltid vara bra och vägrar således göra bort mig. Jag kan inte släppa kontrollen en enda sekund utan tittar alltid på min omvärld med en smula skeptisk blick. Folk runt om mig kan inte förstå varför jag, som är så driftig på jobbet, har mycket djur och bor på landet inte har körkort.

Det börjar bli en plåga för mig att vara körkortslös. Jag lider av det med jämna mellanrum och tittar i smyg på priser för körlektioner. Men bara när ingen ser, så att ingen får nys om att en av mina största önskningar här i livet just nu, är att få ta körkort.

Jag kan inte acceptera att alla är dåliga i början. Jag kan inte göra bort mig inför andra och skratta åt mina egna misstag. Varför? Jag har alltid undrat men inte fan finner jag något svar.

En enda gång har jag kört bil. Min låtsatspappas helt utslitna Volvo 850. Jag hade varit nere i Västervik och på vägen hem fann mitt hjärta något lustigt mod. Det gick inte dåligt, men jag skakade efteråt. Sen sket jag i att prova nått mer och har fortsatt att tacka nej till erbjudanden.

Jag har kört en av Sveriges största traktorer och gjorde det med lätthet. Små horn växer fram ur min panna när jag kört fyrhjulingar, jag älskar fart och ljudet av motorer. Körkort borde vara en så väldigt naturlig bit, men den är så avlägsen. Så främmande, men ändå påminns jag om mitt misstag varje dag.

Om jag bara kunde släppa kontrollen en stund, låta mig själv göra bort mig och tillåta mig göra misstag skulle allt bli så mycket enklare. Jag tvivlar på mig själv och min kapacitet, fast jag egentligen vet att jag enkelt skulle klara det. I grund och botten är det några saker som jag tror hindrar mig, min tävlingshjärna samt att jag är rädd för växelspaken (det är sant faktiskt). Jag tvivlar starkt på att jag någonsin skulle kunna lära mig att växla.

Ibland funderar jag på om längtan och önskningar ebbar ut med tiden och glöms bort. Jag hoppas det i alla fall och att tankarna om körkort antingen får bli förverkligade eller bortglömda för gott. Känner jag mig själv, kommer jag om 70 år (om jag lever tills jag blir 92), fortfarande inte ha körkort och våndas över det varje dag.

Jag vet att jag är stark, jag har bevisat det så många gånger förut inför mig själv - men ändå tvivlar jag. Jag är en komplicerad varelse som oftast gör det svårare för mig själv än vad jag borde.

Min syster brukar beordra sina barn, när de tvivlar på sig själva, att upprepa detta:

Jag kan - Jag vill - Jag ska

Kanske något jag borde tilllämpa.

Allt liv har ett slut, en dag måste varje djur och människa lämna den här planeten. Idag var det Almas tur.

Nu springer hon förhoppningsvis på vidsträckta gröna ängar med friska krya ben. Utan reumatiska åkommor och utan grava hormonstörningar. Jag hoppas att hon dansar ut över ängarna med sin gyllene svans lyft och med frustande näsborrar, möter de som lämnat jorden innan henne och jag hoppas hon blir välkomnad.

Tösen lilla fick 8 år, det var 8 år mer än någon trodde hon skulle få. Hon föddes klen och bortom allt hopp men enorma insatser av veterinärer gjorde att hon fick leva vidare, varje dag och varje år har varit en gåva men nu var det dags. Det är tungt för oss som blir kvar och jag är innerligt tacksam för att Toffe idag fick stanna hemma för min mamma och mocka ur Almas box.

Jag bävar dock inför att komma hem och se en tom box och plocka ihop hennes saker. Kolla ut över hagen i billyktornas sken och inte se den stora vita bläsen mer. Jag sprang ner till stallet imorse och tog ett sista hejdå, hon tittade som vanligt oförstående på mig. Tack och lov visste hon nog inte vad som komma skulle, eller så visste hon, att hon äntligen skulle få sin himmel.

Det är underligt, att man plötsligt inte kan säga hejdå tillräckligt mycket när det tillsist är dags. Det gör så ont att vända om och veta att man aldrig mer i det här livet, kommer få träffa varandra. Aldrig kommer jag pussa hennes mule, aldrig förbanna henne för hennes humör. Igår klippte jag bort en liten tuss av hennes man, som jag kan spara och lukta på om jag behöver.

Jag gav henne ett sista fint år. Stora hagar, bra människor som skötte om henne, snälla hästkamrater och så mycket mat hon behövde. Morötter och äpplen i massor.

Vackra vackra Alma, du kommer för alltid finnas i våra hjärtan.

Inte nog med att Alma lämnade mig idag, jag har fått möta en del av det förflutna också. Min pappa lämnade mig som 5-åring för att inte höra av sig under 9 år. Han och jag har sen jag var 5 år hört av varandra ett fåtal gånger, alla gånger är det han som jagat upp mig vid de mest olämpliga tillfällena. Min konfirmation, student och 18-årsdag har blivit förstörda då han helt plötsligt dykt upp.

Jag har inte vetat var han bor, vad han har för telefonnummer eller  hur han mår. Förra veckan fick jag ett brev från Norrköping kommun, där de förklarade att han behövde bistånd i form av en god man. En sådan fanns redan föreslagen, så det enda jag behövde göra var att ringa ett samtal och godkänna det hela.

Jag tog mod till mig och ringde igår, det var inget lätt samtal. Jag undrade såklart vad som var felet med pappa och tydligen är han ganska så sjuk. Efter en stroke med diverse efterföljande problem, har det blivit tydligt att pappa inte kommer kunna klara själv mer.

Han bor tydligen i samma stad som jag, fast i en husvagn på min andra halvssysters tomt. Den halvsystern har jag ingen kontakt med heller för övrigt.

Jag godkände såklart att han skulle få den vård och bistånd han behövde och la sedan på luren med gråten i halsen. Kände dock att jag behövde sällskap ganska genast och gick ner till min kollega Fredric, han kramade om mig och det kändes lite lättare då. Dock började jag gråta när alla känslor av panik, förtvivlan och smärta dök upp inom mig. Jag vill springa, långt långt bort och få falla ihop av utmattning och få sova en liten stund.

Det var ett helvete att vakna och har varit ett helvete på jobbet. Nu springer klockan mot 4 och snart ska jag hem. Jag tittar ut mot den alltmer mörknande himlen, är Alma där nu?