Nu sitter jag på jobbet och pratar med en kamrat, idag ska hennes 15 år gamla katt lämna jordelivet. Flisan har funnits i Annas liv sen hon var liten och givetvis är det här ingen lätt dag. Jag vet hur det känns, allt för väl.

Trots att det är över tre år sedan min katt gick ur livet, kan jag fortfarande gråta när jag tänker på honom. Saknaden är inte lika stor som när han precis lämnade mig, men den finns ändå där. Jag jämför andra katter med honom och jag är övertygad om att jag aldrig kommer att komma en katt så nära igen. Vi växte ihop under många år och blev mycket tajta kamrater.

Den dagen då livet skulle avslutas för hans del var så fruktansvärt hemsk. Aldrig har jag skrikit, gråtit, frusit, kramat honom så hårt och bett till högre makter om ett tag till tillsammans.

Veterinären kom hem vid runt 5, då satt jag med min gamla kompis i famnen invirad i en handduk. Jag hann aldrig reagera förrän veterinären hade satt sprutan och klappade honom över hans huvud. Han fnyste lite och sen var han borta. Vi begravde honom uppe i fårhagen, vid björkarna. Därifrån kan han spana ut över ängarna och se de allra vackraste solnedgångarna.

Min vackra kamrat, vi fick 17 år tillsammans.

En tid efter, ungefär 1,5 år frågade jag mamma om jag inte kunde få en kattunge. Från hennes sida blev det ett tvärt nej. Jag hade alltid drömt om en sköldpaddsfärgad katt, helst med mycket vitt. Jag insåg dock snart att jag inte skulle få förverkliga min dröm så länge jag bodde hemma.

Våren 2007 kikade tre kattungar ut från vår vedbod. En svart, en grå och röd och en med mycket vitt. När hon sedan kom ut från vedboden och lät solen värma hennes lilla kropp såg jag att hon var en sköldpadda. Tecknad precis så som katten var i mina drömmar.

Jag bestämde direkt, att henne skulle jag ha. Hon fick namnet Freja och hon tillsammans med sin svarta bror fick flytta ihop med mig och Kim, samt hans två katter hösten 2007. Deras syster fick ett toppenhem hos en präst.

Igår när jag kom hem från Södertälje hade katterna lekt med paket pappersnäsdukar. Små smulor och remsor var spridda över hallgolvet. Mitt i allt sitter Freja och tittar oskyldigt på mig. Lägenheten var ju nystädad, sa jag åt henne med mjuk ton och hon tittade ännu mer oförstående på mig. Men det är klart, kissarna ska ju också få ha roligt när matte har det.

De verkade ha saknat mig, för när jag kröp ner ensam i min stora kalla säng kröp de tätt intill, kurrade och spann. Deras närvaro fick mig att känna mig mindre ensam och jag somnade gott.

I eftermiddag, när Flisan nått himlen kanske Findus och hon möts. Jag hoppas att de kan hitta på vilda äventyr tillsammans, dejta och busa. Jaga råttor och prata om livet på jorden.  Jag tror hon kommer falla platt för min ståtliga herre.

Det gäller att ta tillvara på alla stunder tillsammans med sina kamrater, innan de lämnar oss. Man glömmer alltför ofta att visa de man älskar sin kärlek. Det är dumt, efter livet kan vi inte visa att vi älskar, det kan vi bara göra här och nu.