När jag började här på företaget, i april 2008, väckte en speciell person min uppmärksamhet. Jag tittade nyfiket, gick gärna omvägar bara för att se honom och snegla lite. Jag var dock inte nyfiken på det sättet ni tror nu, nej, jag såg bara att han och jag nog skulle kunna komma överens som kamrater.

Han såg snäll och lugn ut och hans blick avslöjade en mängd spridda tankar, precis som mina var.

En dag möttes vi ute i monteringen, vi stannade upp och bytte ett par ord och då hör jag mig själv fråga om hans msn. Jag fick den och lade till honom samma dag.

Sedan dess har vi pratat i princip varje dag. Vi hittade varandra snabbt och fann att vi båda hade mycket saker i våra hjärnor som behövde ventileras. Nu, såhär nästan 10 månader senare är vi tajta arbetskamrater och jag ser honom som en mycket värdefull person i mitt liv. En av få riktiga killkompisar jag haft, någon som jag kan krama om utan att känna att han vill något mer än bara kramas. Aldrig har vi ens tänkt tanken att hoppa i säng med varandra heller. Vi skojar, vi skrattar, vi jävlas och pratar om alla tänkbara problem. På skoj sitter vi i knät på varandra, vi kittlas och när livet verkar gå emot oss har vi kramats tills det känts en aning bättre.

Finanskrisen sätter dock stopp för de solglimtar vi får av varandra på jobbet varje dag. Idag är hans sista arbetsdag. Företaget har sagt upp honom tillsammans med 14 andra som jag redan berättat om. Det känns overkligt att jag ska få stanna kvar ensam. Varje morgon fikar vi tillsammans, vi äter alltid lunch ihop och vi tar fika på eftermiddagen. Vi delar på godisbitar ifrån godisautomaten, delar på små fjuttiga klementiner och låter hela företaget viska om oss.I princip alla tror att vi har något på gång, men så är det inte och kommer aldrig att bli. Han är för mig enbart en kär kamrat.

Min största mardröm är att vi nu kanske tappar varandra. Hur mycket man än lovar och svär på att hålla kontakten blir det sällan detsamma när man inte är klasskamrater, jobbkollegor och så vidare längre. Livet kommer liksom emellan.

Igår, precis innan jag somnade, svallade en våg av känslor över mig. Tårarna började rinna och vemodet inför att behöva gå till jobbet dagen därpå gjorde min själ illa. Jag har suttit med tårar i ögonen hela dagen och bävar inför det faktum att vi snart, måste säga hejdå.

Jag hoppas att vi kommer hålla kontakten och ses med jämna mellanrum, jag kommer sakna honom oerhört mycket.

Jag har alltid varit så stark, jag är stark nu med men oftare än förut har jag känt mig liten och ynklig. Idag är jag extra liten.