Det finns också något  som gnager i mitt inre. Det har funnits där länge, förföljt mig i princip varenda dag i flera år, sen jag var 18 ungefär. Vad brukar de flesta ungdomar sikta på att göra den dag de fyllt 18? Jo, ta körkort.

Inte jag dock. Jag har vägrat. Min syster ville ge mig körlektioner i 18-årspresent. Min mamma har om och om igen frågat om vi ska övningsköra och jag har bara skrikit nej. Jag har tackat nej till de erbjudanden jag fått från släktingar/ bekanta också. Tackat nej förresten, jag har i princip bett dem flyga och fara som kommer med sådana erbjudanden. Om jag sagt att vägrar ta körkort, så är det så!

Sanningen är dock inte den som min mun förmedlar. Jag tänker en sak, men säger en annan. I perioder har jag just över fenomenet, körkortslös, mått riktigt dåligt. Många gånger har jag gråtit i timmar. Känns mig värdelös och dålig. Runt om mig har gamla klasskamrater tagit körkort, som jag än idag undrar hur de lyckats med.

Jag är smart, snabbtänkt och lär mig nya saker relativt fort. Jag gillar bilar och maskiner men någonting säger stopp. Det finns en inbyggd barriär i min hjärna som jag inte kan komma över. En rädsla och en panik som jag inte vet hur jag ska bearbeta.

Traktorer och fyrhjulingar har jag kört, men någonting blir totalt svart när det gäller bilar.  Jag vill alltid vara bra och vägrar således göra bort mig. Jag kan inte släppa kontrollen en enda sekund utan tittar alltid på min omvärld med en smula skeptisk blick. Folk runt om mig kan inte förstå varför jag, som är så driftig på jobbet, har mycket djur och bor på landet inte har körkort.

Det börjar bli en plåga för mig att vara körkortslös. Jag lider av det med jämna mellanrum och tittar i smyg på priser för körlektioner. Men bara när ingen ser, så att ingen får nys om att en av mina största önskningar här i livet just nu, är att få ta körkort.

Jag kan inte acceptera att alla är dåliga i början. Jag kan inte göra bort mig inför andra och skratta åt mina egna misstag. Varför? Jag har alltid undrat men inte fan finner jag något svar.

En enda gång har jag kört bil. Min låtsatspappas helt utslitna Volvo 850. Jag hade varit nere i Västervik och på vägen hem fann mitt hjärta något lustigt mod. Det gick inte dåligt, men jag skakade efteråt. Sen sket jag i att prova nått mer och har fortsatt att tacka nej till erbjudanden.

Jag har kört en av Sveriges största traktorer och gjorde det med lätthet. Små horn växer fram ur min panna när jag kört fyrhjulingar, jag älskar fart och ljudet av motorer. Körkort borde vara en så väldigt naturlig bit, men den är så avlägsen. Så främmande, men ändå påminns jag om mitt misstag varje dag.

Om jag bara kunde släppa kontrollen en stund, låta mig själv göra bort mig och tillåta mig göra misstag skulle allt bli så mycket enklare. Jag tvivlar på mig själv och min kapacitet, fast jag egentligen vet att jag enkelt skulle klara det. I grund och botten är det några saker som jag tror hindrar mig, min tävlingshjärna samt att jag är rädd för växelspaken (det är sant faktiskt). Jag tvivlar starkt på att jag någonsin skulle kunna lära mig att växla.

Ibland funderar jag på om längtan och önskningar ebbar ut med tiden och glöms bort. Jag hoppas det i alla fall och att tankarna om körkort antingen får bli förverkligade eller bortglömda för gott. Känner jag mig själv, kommer jag om 70 år (om jag lever tills jag blir 92), fortfarande inte ha körkort och våndas över det varje dag.

Jag vet att jag är stark, jag har bevisat det så många gånger förut inför mig själv - men ändå tvivlar jag. Jag är en komplicerad varelse som oftast gör det svårare för mig själv än vad jag borde.

Min syster brukar beordra sina barn, när de tvivlar på sig själva, att upprepa detta:

Jag kan - Jag vill - Jag ska

Kanske något jag borde tilllämpa.