Igår när jag loggade in på Facebook hade jag fått en vännerförfrågan, det händer inte ofta kan jag säga. Jag har bara 14 vänner på Facebook och jag har bara träffat tre i verkligheten.

Nu är dessa tre istället fyra. I grundskolan var vi några tjejer (hör och häpna, jag har haft tjejkompisar) som ofta umgicks. Vi bodde tämligen nära varandra och några av oss gick även i samma gymnasium, fast inte i samma klass.

Under gymnasiet pratade vi med varandra då och då, men umgicks aldrig privat längre. Efter gymnasiet försvann vi åt olika håll, några av tjejerna höll kontakten med varandra. Jag, lat som jag är, brydde mig aldrig om att hålla kontakten - dumt nog.

Jag undrar om vi alla skulle kunna umgås nu eller om vi förändrats för mycket för det. Jag liksom de har gått på universitet, men jag levde aldrig ett studentliv. Till skillnad från dem är jag nog ovanligt lugn och osocial. Eller, nej, det är jag egentligen inte, men mitt liv är så fullt att det aldrig blir tid för vänner eller ströpratande på MSN. Jag prioriterar bort sådant. Jag festar aldrig och pratar således aldrig om vilda maskerader på studentpartyn. Jag super inte och har ingen jävla aning om vad någon drink heter. Fast det kanske bara är en fördom att många studenter, som lägger upp vilda bilder på sig själva på FB, att älskar snacka om fester? Eller om alla människor de känner?

Jag skulle kunna tänka mig att ägna flera timmar åt prat om djur, natur, fotografering och tvspel jag. Men jag är lite rädd för att uppfattas som smått underlig, rädd för frågor jag skulle kunna behöva svara på. Typ, varför bor du inte i stan? Vill du inte flytta till en storstad? Festar du aldrig? Visst är maskerader och sittningar kul? Varför har du inte körkort?  

Samtidigt har jag inga problem att stå upp för mig själv. Jag är nöjd över livet och med mina val hittills. Men i andras ögon, kan jag nog förefalla en smula udda. Mina svar på vissa frågor, kan nog uppfattas som lite underliga.

Om någon av mina FB-kamrater skulle vilja ses skulle jag ta mig tid faktiskt. Jag skulle gå in för ett möte med öppenhet och inte med lika stor skepsis som jag brukar göra. Efter flera års tystnad skulle ett eventuellt möte kanske bli lite tyst och svårt till en början, eller så blir det glatt och skojigt - ingen vet. Det är för mig att upptäcka och för en gångs skull bjuda till lite själv.

Jag undrar, vilka har livet fått oss att bli?

Ps. Jag hatar Facebook