Ibland finns hon där i mina tankar, Stephanie. En av få tjejer som jag faktiskt tyckt om och känt att jag velat vara kompis med tills mitt hår är grått och jag är gammal. I två år gick vi i samma klass utan att pratade med varandra speciellt mycket. Hon var (är fortfarande) tillsammans med David som också gick i klassen, honom hade jag dock pratat mycket mer med.

När jag sedan, sista året i universitetet träffade Kim tog jag kontakt med David och Stephanie för att fråga om de ville umgås med mig och Kim. Efter det umgicks vi ofta, vi hade det roligt tillsammans. Stephanie kom mig riktigt nära och vi pratade om allt.

När vi hade gått ur skolan och jag fått jobb hände något. Stephanie och jag började glida ifrån varandra. Allt oftare kändes det som om det bara var jag och Kim som ville umgås men inte dem. Vi tjatade, vi betalade ofta mat och nästan aldrig ville de komma hem till oss. Från att vara en timid och lugn tjej blev Stephanie någon jag inte längre kände igen. Hon färgade håret mörkbrunt, började klä sig i mörka kläder och hennes attityd blev allt mer tuffare.

En höstdag sa vi hejdå till varandra för gott. Stephanie och David sårade min själ när de började att jävlas kring mina personliga värderingar. Något jag anser att man aldrig bör göra, att göra sig elak över saker som man medvetet vet att personen i fråga blir sårad av. Det handlar om att tänka före innan man talar. Den morgonen tog jag det beslutet om att säga upp kontakten.

Jag skällde ut både David och Stephanie kring deras handlade. David och jag skickade några tjuriga mail mellan varandra och de förstod inte alls varför jag var arg. Jag förstår att de inte förstår och jag frågade om vi skulle förlåta varandra men jag fick aldrig något svar.

Jag har inte tänkt så mycket på henne sen dess, men på det senaste har hon funnits i mina tankar. Jag saknar henne stundtals. Minnen om hur roligt vi hade tillsammans kommer allt oftare fram. Ibland har jag lust att bara smyga upp på akvarieavdelningen i djuraffären där hon jobbar och säga hej. Få möta hennes gröna ögon igen.

Jag vet dock att Kim tagit upp kontakten med dem igen, det hindrar mig från att söka upp henne. David, Stephanie och Kim har kommit att bli tajta kamrater. Å andra sidan skulle ingenting bli som förut om jag tog steget att söka upp henne, jag tror inte att vi skulle kunna förlåta varandra i alla fall. Jag antar att det finns gränser för hur mycket man kan förlåta och gjort är gjort. Eller kan man förlåta efter vad som än har hänt?

Ibland drömmer jag dock om att jag skulle få tillbaka den vackraste tjejkompis jag någonsin haft.

Jag älskar dig fortfarande Stephanie och jag hoppas att du någonstans under ditt nya tuffa yttre faktiskt saknar mig en smula också.