Allt liv har ett slut, en dag måste varje djur och människa lämna den här planeten. Idag var det Almas tur.

Nu springer hon förhoppningsvis på vidsträckta gröna ängar med friska krya ben. Utan reumatiska åkommor och utan grava hormonstörningar. Jag hoppas att hon dansar ut över ängarna med sin gyllene svans lyft och med frustande näsborrar, möter de som lämnat jorden innan henne och jag hoppas hon blir välkomnad.

Tösen lilla fick 8 år, det var 8 år mer än någon trodde hon skulle få. Hon föddes klen och bortom allt hopp men enorma insatser av veterinärer gjorde att hon fick leva vidare, varje dag och varje år har varit en gåva men nu var det dags. Det är tungt för oss som blir kvar och jag är innerligt tacksam för att Toffe idag fick stanna hemma för min mamma och mocka ur Almas box.

Jag bävar dock inför att komma hem och se en tom box och plocka ihop hennes saker. Kolla ut över hagen i billyktornas sken och inte se den stora vita bläsen mer. Jag sprang ner till stallet imorse och tog ett sista hejdå, hon tittade som vanligt oförstående på mig. Tack och lov visste hon nog inte vad som komma skulle, eller så visste hon, att hon äntligen skulle få sin himmel.

Det är underligt, att man plötsligt inte kan säga hejdå tillräckligt mycket när det tillsist är dags. Det gör så ont att vända om och veta att man aldrig mer i det här livet, kommer få träffa varandra. Aldrig kommer jag pussa hennes mule, aldrig förbanna henne för hennes humör. Igår klippte jag bort en liten tuss av hennes man, som jag kan spara och lukta på om jag behöver.

Jag gav henne ett sista fint år. Stora hagar, bra människor som skötte om henne, snälla hästkamrater och så mycket mat hon behövde. Morötter och äpplen i massor.

Vackra vackra Alma, du kommer för alltid finnas i våra hjärtan.

Inte nog med att Alma lämnade mig idag, jag har fått möta en del av det förflutna också. Min pappa lämnade mig som 5-åring för att inte höra av sig under 9 år. Han och jag har sen jag var 5 år hört av varandra ett fåtal gånger, alla gånger är det han som jagat upp mig vid de mest olämpliga tillfällena. Min konfirmation, student och 18-årsdag har blivit förstörda då han helt plötsligt dykt upp.

Jag har inte vetat var han bor, vad han har för telefonnummer eller  hur han mår. Förra veckan fick jag ett brev från Norrköping kommun, där de förklarade att han behövde bistånd i form av en god man. En sådan fanns redan föreslagen, så det enda jag behövde göra var att ringa ett samtal och godkänna det hela.

Jag tog mod till mig och ringde igår, det var inget lätt samtal. Jag undrade såklart vad som var felet med pappa och tydligen är han ganska så sjuk. Efter en stroke med diverse efterföljande problem, har det blivit tydligt att pappa inte kommer kunna klara själv mer.

Han bor tydligen i samma stad som jag, fast i en husvagn på min andra halvssysters tomt. Den halvsystern har jag ingen kontakt med heller för övrigt.

Jag godkände såklart att han skulle få den vård och bistånd han behövde och la sedan på luren med gråten i halsen. Kände dock att jag behövde sällskap ganska genast och gick ner till min kollega Fredric, han kramade om mig och det kändes lite lättare då. Dock började jag gråta när alla känslor av panik, förtvivlan och smärta dök upp inom mig. Jag vill springa, långt långt bort och få falla ihop av utmattning och få sova en liten stund.

Det var ett helvete att vakna och har varit ett helvete på jobbet. Nu springer klockan mot 4 och snart ska jag hem. Jag tittar ut mot den alltmer mörknande himlen, är Alma där nu?