Nu är det inte många timmar kvar, snart får jag höra Din röst igen. Mitt i natten kommer Du hem, det spelar ingen roll, jag ska vara vaken för att äntligen få prata med Dig. Jag har väntat och längtat så enormt, saknat Dig så mycket.

Jag vet inte vad jag ska säga imorgon, kanske kommer jag bara sitta med telefonen mot örat och vara tyst. Hoppas på att Du pratar så jag bara kan njuta av Din röst.

Den här veckan har gett många tillfällen för djupa tankar. Jag har funderat över saker, tänkt på saker och kommit fram till saker.

Den här veckan var svårare än vad jag trodde den skulle bli, men jag anade dock att det inte skulle bli lätt. Det har varit en långdragen vecka som aldrig tyckts ta slut.

Jag önskar att vi aldrig behövde vara ifrån varandra såhär mer, men tyvärr kommer det nog komma fler tillfällen då vi måste klara oss utan varandra. Den tanken slår emot mig, den gör mig tung inuti.

Aldrig, aldrig vill jag vara utan Dig, Du är solen i mitt liv. Tryggheten och källan till glädje och mod. Jag behöver Dig. Älskar Dig enormt mycket!

Det är ett år sedan jag slutade mitt första jobb. Jag hade haft tur, fått jobb efter skolpraktik och blev kvar, tills krisen satte käppar i hjulen. Företaget var tvugna att skära ner på personalstyrkan och självklart, fick jag gå som bara var visstidsanställd.

Efter det har livet inte varit lätt. Aldrig förr i mitt liv har jag känt mig så ynklig, svag och rädd. Dagarna har bestått av känslomässiga berg-och dalbanor, ena stunden har jag känt mig stark och oövervinnerlig för att i nästa stund finna mig själv i gråt. Jag har gråtit både dagar och nätter, haft ont i magen och hjärtklappning.

Jag har gråtit för att jag varit så nervös, rädd och full av olust inför framtiden. Inte en gång om dagen korsas mina tankar av bekymmer, kommer mina pengar räcka den här månaden? Hur mycket kan jag skrapa ihop, klarar jag mig? Vad gör jag om det inte går? Jag har ingen som kan hjälpa mig, jag står själv.

För att ha någon inkomst alls har jag fått plugga, men jag tycker jag har gjort det tillräckligt. Jag vill inte mer. Jag vill inte plugga mer eller få mer lån på halsen. Jag vill ha ett jobb, så jag slipper ha ont i magen och gråta av oro.

Idag har jag haft en ganska bra dag, jag varit glad. Jag, lillebror med flickvän har åkt och kikat i butiker och jag har även handlat några välbehövliga saker till hästarna. Det har känts bra, jag har känt mig stark. När vi kom hem var inte mamma på bästa humör och att bli bemött med en sur min tog ner min glädje och så började tankarna snurra igen. En liten strimma hopp och styrka har jag dock fått när jag mötte en gammal kollega, som berättade att företaget hade börjat gå bra igen. Han föreslog att jag skulle skicka iväg ett mail och fråga om jag inte kunde få komma tillbaka nu. Det ska jag göra, på måndag.

Jag kämpar vidare fast det känns hopplöst ibland. Kämpar för att hålla mig i luften på mina små vingar som ska bära så mycket. Fast jag är sårbar för vindar och fiender som kan dyka upp utmed min färd fortsätter jag enträget. Precis som humlor gör, deras mod och styrka är fascinerande. Så tunga och sårbara, men ändå så starka och modiga.

Vi kanske ska ta lärdom av dem, att man klarar mer än man tror.

Jag önskar att Du var här nu och hållt om mig. Smekt mig över kinden och sagt att allt bli bra tillslut. Att det kommer bli bra och att Du finns när jag behöver Dig. Du ger mig styrka, hopp och mod. Utan Dig skulle jag inte orka lika mycket, det är till stor för våran skulle jag orkar kämpa hårt. År 2009 blev ett förändringens år. Många saker hände i mitt liv, det händer fortfarande mycket och kommer hända ännu mer. Det år en del av mitt liv skulle slås i spillror kom Du in i mitt liv och sakta men säkert började jag läka igen. Jag hoppas Du förstår hur lycklig jag är som har Dig. Älskar Dig till djupet av min själ.

En dag till har gått sen Du åkte. Jag brukar klaga på att tiden går fort, jag brukar bli rädd när jag insett hur fort tiden sprungit iväg. Nu undrar jag varför dagarna är så långa. Det är mycket längesen jag tyckte att dagarna gick sakta. Jag sneglar på klockan hela tiden, men blir alltid lika besviken när jag inser att det bara gått några minuter sedan jag sist tittade.

Idag har det känts lite lättare, det är fredag och halva tiden har gått tills Du kommer hem igen. Det är mindre än en vecka kvar tills vi får träffas och det känns också helt underbart. Dagen har varit som någon slags milstolpe.

Ikväll har jag dock haft väldigt ont i nacken, jag har det ibland. Alla avramlingar har satt sina spår i form av nerver i kläm och förmodligen broskbildning i nacken. Jättekul. Ibland känns det som om hela huvudet ska spricka, jag mår illa och balansen blir sämre de dagar jag har ont. Värktabletter intas då, men det tar lång tid innan de hjälper, om de ens hjälper. Min kropp är svår att droga och svår att bedöva.

Ibland funderar jag på hur det skulle kännas att ha en hel nacke. Jag har mer eller mindre frivilligt sett till att min nacke är paj, det är ju jag som valt att rida. Har man gett sig in i leken, får man leken tåla heter det ju. Dock tar jag inga onödiga risker numer. Är rädd om mig själv och vet att Du vill ha en hel livskamrat och inte trasig.

Imorgon är det bestämt att jag ska rida, jag ska rida min kanonkula. Han har många växlar om han vill, men han är snäll också så jag tror det kommer gå bra.

Du har ju sagt att Du vill försöka rida igen, Du är modig Du min älskade. Jag antar att jag blir tvungen att försöka vara modig jag med och göra något som jag inte är helt trygg med. Jag vet vad, men det ska bli en överraskning. Jag vill liksom bevisa på något sätt att jag inte är harunge, fast jag beter mig som en.

Jag hoppas att Vi en dag kan rida tillsammans över fälten under vackra solnedgångar. Du & jag hjärtat, Du & jag.

Ibland kommer man på saker som man varit med om, som legat i ens inre men som man kanske glömt bort. På tal om resor, kom jag på att jag gjort studiebesök på Arlanda. En klasskompis pappa jobbade där. Under en dag fick hon och jag vara med, detta var i 7:an tror jag, så det är mest små minnesfragment kvar. Vi fick bland annat sitta i flygledartornet, kolla hur bagagehanteringen såg ut bakom kulisserna och vi fick åka follow-mebil.

Det var faktiskt lite roligt. Lite läskigt också. Fort gick det. Skräckblandad förtjusning kanske vi kan säga att det var. Kändes som det enorma planet skulle köra in i bilen hela tiden och när killen flög ut ur bilen för att signalera till planet att det skulle stanna såg han ut som en myra som när som helst skulle bli platt. Dånet från planet fick hela bilen att vibrera fast vi var på tryggt avstånd.

Kom också på att jag varit uppe i ett plan gjort för tre passagerare. Det var inte trevligt alls, det hela gjordes inte trevligare av att killen som skulle flyga planet deklarerade tydligt att planets motor krånglat några gånger, till och med samma dag. Jag kanske får vara glad som lever?

Kom hem nu Hjärtat, jag orkar inte sakna såhär. Det är bara torsdag idag dessutom, varför går tiden sakta? För att ge mig tid för eftertanke? Jag kollar på klockan hela tiden, räknar dagarna tills Du kommer hem igen ett par gånger om dagen, så jag är säker på att jag inte räknat fel och försöker intala mig själv om att snart, snart ringer Du. Men vad ska jag säga då? Jag kommer sitta tyst och hoppas på att Du pratar, så jag bara kan njuta av Din röst.

Idag har det varit en jobbig dag. Jobb upp över öronen, både på sommarjobb och med hökörande. Fast jag haft mycket att göra har Du varit där i mina tankar hela tiden. Tittat på mobilen hela tiden, för att kolla om Du skickat sms. Blivit glad när Du gjort det, och ledsen när jag upptäckt att jag inte fått något.

Mina tankar har varit fyllda, jag har varit orolig. För dig, framtiden, jobb, skola och pengar. Tankarna har snurrat, jag har fyllts med obehag. Varje gång jag tänkt på Dig, har jag fått någon konstig panik. Du är inte där det är tryggt. Du är på en annan plats, så långt bort att jag inte ens får höra Din röst innan jag ska sova.

Jag önskar från djupet av mitt hjärta, att Du inte var så långt borta som Du är. Jag vill att tiden ska gå, jag vill att Du ska vara hemma igen. Eller ja, hos mig helst.

Mitt hjärta är upprivet och med jämna mellanrum får jag gråtattacker, panik och ångest. Av allt som snurrar i huvudet. Av saknad. Av oro. Av att känna mig hjälplös, maktlös och sårbar.

Jag önskar att Du kunde lova mig att aldrig åka så långt bort igen, men jag vet att det inte kommer ske. Du vill, jag vill inte. Jag önskar att Du aldrig mer ville sätta en fot utanför Sverige, och Du önskar tvärtom - att jag vill resa.

Jag saknar Dig så fruktansvärt mycket.

Du skrev att Du önskar att jag var där med Dig, jag vet att Du vill det, men jag önskar att Du var här. I tryggheten. Jag kan inte lova något, mer än försöka börja arbeta med mig själv på vissa punkter. Du får aldrig gå dit jag inte kan följa med.

En del av mig vill hålla fast dig, hindra dig från att åka någonstans, den delen vill också radera ditt intresse. Den andra halvan vet, att om det stod i min makt att ta ifrån dig något du tycker är kul, kanske du inte vore lycklig. Och vem skulle jag vara då?

Idag och imorgon är dagar jag bävat inför, dagar som jag vet skulle komma men innerligt hoppades på, ändå inte skulle komma. Dagar jag tänkt på i flera veckor, som jag gråtit över och känt panik inför.

I min familj har det aldrig varit tal om resor. Ingen har haft något intresse. Jag hade heller ingen längtan, ingen vilja eller önskan om att få se någon annan del av jorden. Kanske låter det otroligt, men jag blev bjuden på en medelhavskryssning, när jag var 18. Inte alla som får göra något sånt, solsemester med bad och stränder, släng sig i väggen. Dock minns jag inte ens vart jag varit, vad jag sett eller vad jag gjorde. Det finns bara små minnesfragment av den resan kvar. Om jag anstränger mig, kan jag minnas neapelbukten. Jag kan minnas att jag såg toppen av Vesuvius och lite saker från Pompeji. Mycket mer än så är det inte.

Från dag ett längtade jag hem. Jag ville inget mer än att åka hem. Efteråt, väl hemma, var jag säker på att jag aldrig skulle resa mer. Någonsin. Tanken fanns inte på att jag en dag skulle möta någon som faktiskt ville resa, och som dessutom ville ha med mig. Jag har varit så säker på att jag aldrig skulle behöva åka mer i mitt liv, men nu måste jag bråka med mitt inre.

Jag vet att Du vill resa och jag kommer aldrig hindra dig. Hur ont det än kommer göra att säga hejdå för en tid, kommer jag låta dig resa. Jag vet att Du vill ha mig med, men lova att aldrig tjata eller tvinga mig. Jag kan inte beskriva det obehag, den paniken, den oron och avskyn jag känner inombords, inför ett eventuellt faktum att behöva åka någonstans. Jag hoppas från mitt innersta djup, att det kommer dröja många år innan Du får för dig att vi ska åka utomlands.

Den egoistiska sidan av mig, hoppas veckan kommer passera fort. Jag försöker planera sönder hela veckan,  ska försöka hitta så mycket att göra som möjligt, för att slippa tänka. Slippa må dåligt över att inte få prata med dig en stund varje kväll, för att sen kunna somna gott.

Inför det faktum, att när du ringer imorgon, är sista gången på en vecka jag får höra din röst, gör min själ i uppror. Det sparkar inom mig, paniken väller och tårarna rinner i strömmar. Jag vill inte, jag vill inte att du åker! Och så gråter jag igen, för jag är maktlös.

Återigen flyger djävulen i mig, som bara önskar att jag kunde få Dig sluta tycka om resor, och ville stanna här med mig. I tryggheten där allt är sig likt och inte förändras.

Och så gråter jag ännu mer för att jag känner mig dum och elak. Jag gråter för att det är en jobbig tanke för mig, för att jag verkligen inte vill resa mer, men kanske måste. För att göra Dig glad, men jag antar att Du då, gör saker mig, som gör mig glad.

Antar att vi båda måste offra något. Hur ogärna hur vi än vill och hur mycket det än gör ont.

Min syster har haft hästar i många år, två har gått bort med tiden och nu är det två kvar i livet. Dock har tiden börjat rinna ut för dem, ålder, krämpor och sjukdom har smugit sig på. Det är dax i September säger min syster, för att låta dem vandra vidare.

Jag sa till mamma idag att jag skulle vilja hälsa på dem en sista gång. Få säga adjö. Dock vill inte mamma åka ut och jag tvivlar egentligen på om min syster vill att jag kommer ut och säger hejdå heller. Kanske är allt smärtsamt nog.

Men jag har så svårt att acceptera döden, när jag inte får säga hejdå. Det är inte så långt till September trots allt och jag kommer inte få säga hejdå.

Visst kommer livet gå vidare ändå och beslutet att låta dem vandra vidare till andra sidan är klokt taget. Jag kan bara hoppas på att när de väl nått himlen, att de får sträcka ut sina friska och pigga ben på gröna ängar. Jag hoppas att de som lämnat jorden innan också finns där och väntar, bland annat älskade Alma som lämnade oss den 9:e december år 2008. Då kommer mor och hennes tre barn få vara förenade igen.

För jag vill gärna tro, att det finns en himmel. En hästars egen himmel, med vidsträckta gröna ängar.

Idag var en stor dag, min lilla älskade mamma fyllde 60 år. Min älskade mamma. För det är ju det hon är, älskad till det största djupet i min själ.

Min älskade mamma som finns vart än jag går, som älskar mig gränslöst vilken väg jag än tar. Som alltid ger mig kärlek och trygghet stor. Som alltid låtit mig prova mina vingar i vinden, och när jag blivit rädd har jag fått landa i hennes famn.

Så vacker, så modig. Så underbar och snäll. Den finaste av alla mammor, som alltid älskar mig. Jag skulle vilja plocka ner en stjärna, för att ge den till min mor. Dock skulle inte ens stjärnan kunna bevisa all min kärlek, som ryms inom mig.

Jag har så svårt att tänka mig en dag när hon inte finns kvar. Hur ska jag kunna andas och hur ska jag orka stå? För när jag än behövt, har hon funnits där för mig. Gett mig styrka och kraft, gett mig luft under mina vingar. Gett mig mod, gett mig allt som jag behövt.

Om jag en dag får bli mamma så önskar jag, att jag blir lika älskad av mina barn. Jag önskar att min kärlek gör dem lika ödmjuka som hennes kärlek har gjort mig. Jag önskar att jag, liksom min mor, får vara mina barns vingar, tills de själva vill flyga iväg till egna mål. Jag vill alltid vara tryggheten att landa hos, känna samma trygghet som jag känner och har känt i mitt liv.

Älskade mamma, jag älskar dig! Och Grattis på den stora dagen.