Det är ett år sedan jag slutade mitt första jobb. Jag hade haft tur, fått jobb efter skolpraktik och blev kvar, tills krisen satte käppar i hjulen. Företaget var tvugna att skära ner på personalstyrkan och självklart, fick jag gå som bara var visstidsanställd.

Efter det har livet inte varit lätt. Aldrig förr i mitt liv har jag känt mig så ynklig, svag och rädd. Dagarna har bestått av känslomässiga berg-och dalbanor, ena stunden har jag känt mig stark och oövervinnerlig för att i nästa stund finna mig själv i gråt. Jag har gråtit både dagar och nätter, haft ont i magen och hjärtklappning.

Jag har gråtit för att jag varit så nervös, rädd och full av olust inför framtiden. Inte en gång om dagen korsas mina tankar av bekymmer, kommer mina pengar räcka den här månaden? Hur mycket kan jag skrapa ihop, klarar jag mig? Vad gör jag om det inte går? Jag har ingen som kan hjälpa mig, jag står själv.

För att ha någon inkomst alls har jag fått plugga, men jag tycker jag har gjort det tillräckligt. Jag vill inte mer. Jag vill inte plugga mer eller få mer lån på halsen. Jag vill ha ett jobb, så jag slipper ha ont i magen och gråta av oro.

Idag har jag haft en ganska bra dag, jag varit glad. Jag, lillebror med flickvän har åkt och kikat i butiker och jag har även handlat några välbehövliga saker till hästarna. Det har känts bra, jag har känt mig stark. När vi kom hem var inte mamma på bästa humör och att bli bemött med en sur min tog ner min glädje och så började tankarna snurra igen. En liten strimma hopp och styrka har jag dock fått när jag mötte en gammal kollega, som berättade att företaget hade börjat gå bra igen. Han föreslog att jag skulle skicka iväg ett mail och fråga om jag inte kunde få komma tillbaka nu. Det ska jag göra, på måndag.

Jag kämpar vidare fast det känns hopplöst ibland. Kämpar för att hålla mig i luften på mina små vingar som ska bära så mycket. Fast jag är sårbar för vindar och fiender som kan dyka upp utmed min färd fortsätter jag enträget. Precis som humlor gör, deras mod och styrka är fascinerande. Så tunga och sårbara, men ändå så starka och modiga.

Vi kanske ska ta lärdom av dem, att man klarar mer än man tror.

Jag önskar att Du var här nu och hållt om mig. Smekt mig över kinden och sagt att allt bli bra tillslut. Att det kommer bli bra och att Du finns när jag behöver Dig. Du ger mig styrka, hopp och mod. Utan Dig skulle jag inte orka lika mycket, det är till stor för våran skulle jag orkar kämpa hårt. År 2009 blev ett förändringens år. Många saker hände i mitt liv, det händer fortfarande mycket och kommer hända ännu mer. Det år en del av mitt liv skulle slås i spillror kom Du in i mitt liv och sakta men säkert började jag läka igen. Jag hoppas Du förstår hur lycklig jag är som har Dig. Älskar Dig till djupet av min själ.