Jag fick Putte som julklapp för 5 år sedan. Min älskade nordsvensk med det största hjärtat jag stött på hos någon häst. Med en personlighet som strålar och som alltid varit full av bus. Fram tills för två år sedan.

Jag hittade honom i sommarhagen med hängande huvud och vinglande steg, inombords visste jag genast att något var ordentligt fel. Veterinären var ute snabbt och konstaterade Anaplasmos, en fästigburen sjukdom som kan liknas med borrelia.

Han fick massor av mediciner men blev aldrig riktigt bra. Han fick sommaren efter tillbaka sin sjukdom i en allt värre variant. Han medicinerades återigen men blev inte heller efter den här gången samma häst.

Nu närmar sig sommaren igen, många längtar efter värmen men jag önskar att sommaren redan var slut. Efter 7 år tillsammans (jag har känt Putte så länge, men ägt honom i 5 år) känner jag honom utan och innan. Själsligt är vi enormt tajta och jag ser direkt när något är fel.

Här har det varit väldigt varmt några dagar och fästingarna har redan vaknat till liv, jag har haft två på magen. Putte har vad jag sett varit fri från dem, men han är så trött. Min kära häst. Jag ser att något är fel. Från mitt allra innersta djup önskar jag att han klarar sommaren, att han inte blir sjuk i år igen. Om han blir sjuk, lika sjuk som de två åren innan, kan det inte vara meningen att han ska vara frisk? Varför straffas de allra vackraste med hemska straff?

Min mamma sa igår att hon också sett att han var trött, jag tittade upp mot himlen och den enorma nedstigande solen som glödde så varmt, för att försöka tänka på himlen som en frihet. Jag sa sedan, medan jag försökte hålla tillbaka mina tårar, att den här sommaren blir nog vår sista tillsammans.

Mamma tittade ner i marken och höll med samtidigt som hon sa att nej, så sjuk som Putte varit får han aldrig bli igen och blir han det - då är det dags.

Hur skulle jag orka ta farväl? Hur skulle jag orka fortsätta utan honom? Min vackra kamrat. Jag hoppas så innerligt att hans trötthet bara är tillfällig och att han får en lång skön sommar på betet och att han får vara frisk, men någonstans i mitt inre vet jag att vårt adjö kan komma vilken dag som helst. Han kommer aldrig att bli så gammal som vi hoppats på men jag vill ha honom hos mig så länge det går.

Håll tummarna för oss där ute, för att vi får några år tillsammans och att sommaren som kommer inte blir vår sista.