Snart är det sex månader sen vi för första gången möttes. Sex månader sen vi var nervösa, otåliga och förväntansfulla inför att för första gången få se varandra och inte bara höra en röst.

Jag kan utan att blunda känna hur det kändes den där dagen. Jag längtar lika mycket varje gång tills vi får träffas, saknar dig lika mycket när du åkt hem och vågar för varje dag smida mer framtidsplaner.

Innan jag träffade Dig, inser jag såhär i efterhand att jag aldrig fått känna hur det är vara älskad och betydeslefull. Jag trodde jag visste, men i samma stund Du klev in i mitt liv förändrades min definition av kärlek och trygghet och Du visade mig hur det egentligen skulle vara.

Redan innan vi möttes var jag säker att det var Dig jag ville dela mitt liv med och det har inte förändrats.

Snart är det sommarlov för Din del, sen kommer hösten, vintern och våren igen. Och vid nästa år vid samma tid, är det precis som nu, bara ett par månader kvar till sommaren. Dock är det en väldigt stor skillnad, nästa år kan vi börja räkna dagar istället för månader till stunden vi får flytta ihop.

Snart har vitsipporna som nyss slagit ut redan blommat ut och kommer inte visa sina vackra vita blommor förän nästa vår igen.

Och då vet vi, att snart, väldigt snart, får vi dela varje dag.

Ja kanske är jag det, kanske är det bara jag som lider av det här problemet på hela jorden. Kanske är det mig, enbart mig som problemet sitter i.

Idag klarade min lillebror sitt körkort, nyss fyllda 18. Utan problem, allt gick som en dans. Han påpekade att nu var han minsann inte liten längre, nu när han både är 18 år och har körkort.

Jag uppfyller i sådant fall bara ett utav kriterierna för att få kallas vuxen.

För längesedan skrev jag om samma sak i min blogg, så med risk för att vara tråkig och tjatig behöver jag lätta mitt hjärta igen.

För många är det så självklart, så givet och naturligt att börja övningsköra när man fyllt 16, för att strax efter sin 18-årsdag ta sitt körkort. Jag har aldrig tillhört dom.

Sen jag fyllde 16 har det där med körkort varit uppe på tapeten oändligt många gånger. Familjen har velat köpa mig körlektioner, frågat om jag vill övningsköra. Mitt svar? Nej.

Jag har alltid ryggat, alltid känt någon konstig panik inuti. Många gånger, fler än jag minns, har jag gråtit i flera timmar. Känslorna av att jag är oduglig, värdelös och hopplös har tagit överhanden totalt. Tillsist gav min familj upp. När min bror var 16 och tillstånd för att få övningsköra söktes, behövde de inte ens fråga mig om jag ändå skulle haka på nu. Jag tittade på, med behörigt avstånd.

Och så har jag kämpat med rädslan, i många många år. En rädsla jag inte vet vart den kommer ifrån. En outgrundlig panik.

Jag trodde att rädslan skulle avta, att jag skulle mogna, men så har det aldrig blivit. Idag är jag fortfarande lika rädd.

Länge har jag funderat på hur jag ska göra för att övervinna rädslan, men aldrig kommit fram till något. Vid ett tillfälle tog jag tjuren i hornen, bad om att få prova att köra bil ihop med låtsatspappa. Det gick inte dåligt. Men efteråt skakade jag, sen gömde jag mig på rummet resten av kvällen. Jag övervann inte rädslan, effekten blev nästan tvärtom.

När jag skulle hjälpa min bror att plugga inför kunskapsprovet, kom jag på tal igen. När det visade sig att jag kunde mycket ändå, frågade min bror "du kan ju redan teorin, varför tar du inte körkort?".

Jag tittade ner i bordet och sa "jag vill inte", min låtsatspappa kontrade "så du ska vara handikappad resten av livet?".

Just faktumet att jag blir en besvärlig del av andras vardag, gör ont. Framkallar oduglighetskänslor och ångest. Varför måste jag vara så dålig?

Jag vet ju att inget i livet kommer fungera utan körkort. Skaffa jobb och pendla, bo på landet, köra eventuella barn till dagis. Inget av det kommer jag kunna, och så kommer gråten igen. Den tar tag om mig, håller mig hårt. Jag försöker bryta mig loss, men då stryper den mig bara hårdare.

Mycket av min rädsla tror jag också bottnar i min otroliga tävlingshjärna. Jag vill inte vara dålig, eller göra fel. Nybörjare? Aldrig, inte jag.

Alla tror på mig, men inte jag. Jag väljer den enkla utvägen, att fly.

Min hjärna slits i två delar, en som vill och den andra som bygger upp barriären. Och jag har förlängesen accepterat barriären, att jag aldrig kommer komma över den.

Jag vill inte mer, jag vill slippa rädslan.

Det river i mig. Den sliter sönder mig. Gör mig liten och svag och får mig att tappa hoppet. Oron. Den som alltid finns där.

Oron för om pengarna ska räcka till. Oron för om jag kommer kunna betala för mig. Oron inför allt som behöver göras. Min motivation är borta, men jag måste kämpa ändå. Jag måste kämpa emot lusten att strunta i allt vad plugg heter. Bara glömma, bara fly.

Den oron gör så ont. Din tröstande stämma, din närvaro genom telefonen får mig på bättre tankar. Blir så bortskämd och van vid att få prata med dig. När Du sen bryter mönstret, blir jag en elak varelse.

Och så kommer oron igen, oron för att du ska ge upp. Oron för att din oro om oss och framtiden ska ta överhand, för jag späder på eventuell tveksamhet genom dåligt beteende.

Jag har tappat mig själv, bortom all oro finns jag egentligen. Muren av oro krossar, den krossar det som en gång var jag.

Jag vill ha mig själv tillbaks. Hur hittar jag hem?

Jag köpte Nick för tre år sedan nu, hästen jag verkligen ville satsa tillsammans med. Jag hade tröttnat på att rida stor och klumpig nordsvensk och så korsade Nick min väg. I april kom han hem till vår gård, den mörkbruna travaren som inte passade in i den lilla ridskolans verksamhet.

Så gott som varje dag red jag, han började bygga mer och mer musker. Han blev stabilare och säkrare för varje gång vi var ute. Vi utvecklades och flera gånger grät jag av glädje efter våra ridturer. När vi var på toppen hände olyckan.

Av okänd anledning gick hästarna genom staketet en mörk höstkväll. Förmodligen skrämda. Jag kände och klämde på hästarna i tur och ordning för att se om de var skadefria. Nick såg inte ut att ha skadat sig, förän jag upptäckte blodet som droppade ner på stallgolvet under honom. Rädd för vad jag skulle hitta böjde jag mig under hans mage och såg den långa revan i hans ljumske.

Jag har alltid fått slagit upp veterinärens telefonnummer, men då kom jag ihåg det. Veterinären kom direkt och konstaterade att vi haft tur i oturen. Såret, som var 25 cm djupt och gick rakt upp i hans ljumske hade bara träffat muskler och han skulle förhoppningsvis läka fort och det gjorde han. I samma stund blev Putte sjuk igen, vi kämpade och kämpade. Putte fick all min tid. All min uppmärksamhet.

Nick fick mindre och mindre av sin matte. Nu har det gått nästan två år sen olyckan. Han har bara ridits sporadiskt och aldrig har vi kommit igång igen på riktigt. De gånger vi har varit ute har han bara varit rädd, instabil och trafikosäker.

Idag tog jag som många andra dagar en borste och hans täcke för att göra iordning honom för dagens utvistelse. Jag stannade upp där i halmen, tittade på min mörka skönhet.

Jag stod hos honom länge, kliade extra mycket, borstade extra mycket. Jag smekte honom försiktigt över hans blanka päls och viskade "kan du förlåta mig vännen?". Han tryckte sig emot mig och bad om mer kliande och jag log inombords.

Nu när mitt hjärta vill börja rida, måste Nick och jag också komma igång igen, för att hjärtat ska kunna rida Putte. Snäll och trygg nybörjarhäst. Jag lade min hand över Nicks rygg och frågade försiktigt "om jag sitter här uppe, lovar du att vara snäll mot mig då?"

Jag fick inget svar, men det kändes som om han sa ja, det är klart jag ska vara rädd om dig! Jag släppte ut dem i hagen, men innan jag hade stängt vände sig Nick om. Han spetsade sina öron och tittade rakt på mig. Jag tittade på honom.

Efter det var jag säker på att han förlåtit mig. Att han förlåtit mig för att ha åtsidosatt honom.

Men jag skulle också behöva fråga Dig, får jag din förlåtelse?

Jag kan inte rå för min oro, men känner mig så elak. Så väldigt elak. Jag kunde inte ens önska Dig en trevlig kväll, för jag var bara rädd.

Du frågade mig om jag var ledsen och jag svarade nej, för jag ville inte berätta att jag var det, för det kändes så dumt. Jag visste ju inte ens själv varför jag var ledsen.

Förlåt hjärtat. Förlåt Nick.

Det hade börjat bli vår. Solen sken som aldrig förr igår, fåglarna kvittrade i varenda buske. När jag vaknade idag tyckte jag att det såg lite väl vitt ut genom fönstret på min dörr. Fasan att det hade snöat igen besvarades när jag drog undan gardinen i sovrumsfönstret och insåg att det faktiskt låg ett 2 cm tjockt (tunt?) täcke på marken.

Jag hade tänkt ta med mig kameran idag till stallet och fota vårtecken, det kan jag ju bara glömma. Otroligt tråkigt. Att krypa runt i gräset och fota allt jag hittar är ju liksom min grej.

Vi får hoppas att solen tittar fram snart igen. De små krokusarna hade precis tittat upp och slagit ut sina blommor lite trevande i solen. En två år gammal bild på ett par krokusar är inte samma sak som en färsk, men det får duga.

Tack Anna för att du hjälpt mig med nya designen, kram på dig!

Jag har varit 24 år i snart en vecka. Det känns inte annorlunda nu än när jag var 23, men jag skräms ändå av tanken ibland på att allt går så fort. Det bästa med min födelsedag var att Du var hos mig.

Idag är det också en vecka sedan vi satt på varsitt håll och längtade till fredagen, så att vi äntligen skulle få vara tillsammans igen. Plötsligt var det fredag och vi fick krama om varandra, kyssas och se fram emot några dagar tillsammans.

Som vanligt gick tiden så fort och idag var det dags att säga hejdå igen. Orden "vi ses snart igen" tröstar, men bara lite, sen kommer vågorna av känslorna och sköljer över mig igen. Förmodligen dig också, när många tankar ska rymmas i huvudet på en och samma gång. Funderingar över framtiden, längtan blandat med saknad.

Jag funderar ofta när du åkt hem. Känner mig alltid vemodig och tung. Vänder mig om några extra gånger för att se efter så att du verkligen inte går precis brevid eller bakom mig. När jag konstaterat att du inte är intill, slås jag av ensamheten igen.

Liksom Du, funderar jag på framtiden. Hur allt ska bli. Ett år kommer gå fort, jag vet, men jag är otålig. Men jag väntar tålmodigt, för att jag vet att jag måste. Men ibland känner jag för att ge upp allt. Riva upp himmel och jord och flytta. Börja om.

Idag var det en vacker kväll, precis som förra gången du åkte. Solen sken länge och gick sakta ner. Fåglarna kvittrade glatt och jag gick i bara stalltröjan. Du fanns där hela tiden, i mina tankar.

Jag saknar dig så, det gör ont. Det gör ont att inte veta när vi får ses nästa gång. Men jag antar att vi ses snart igen. Jag älskar dig.