De fyra lediga dagarna gick fruktansvärt snabbt och nu är det redan måndag. Värmen i sovrummet är olidlig och jag har knappt sovit alls inatt, känner mig som ett vrak som legat på havsbottnen i 100 år. Sova får jag dock göra när jag kommer hem.

Putte har blivit lite bättre och vi har diskuterat hemma om vi inte ska skaffa ett sto till, ett ponnysto tex. Den skulle han kunna gå med ensam i magra hagar framöver, för det är det han kommer behöva.

Men än ska vi inte ta ut någon glädje, om några dagar vet vi mer, när han inte får sin medicin längre.

Jag har ju haft Putte sen 9 år tillbaka och efter de åren känner vi varandra väl och kan läsa av honom som en öppen bok många gånger. Men ibland döljer han saker för mig, försöker hålla det onda hemligt. Det går ett tag sen anar jag oro.

Igår pendlade hans hälsa upp och ner, ena stunden verkade han må tämligen bra för att i nästa må dåligt. Igår klockan 8 när jag åkte ifrån honom gjorde jag det med tungt hjärta, jag vet att vårt slut närmar sig och det gör så fruktansvärt ont. Min själ värker, varenda millimeter i min kropp skriker stopp. Det får inte hända. Han får inte gå!

Men innerst inne vet jag, vårt liv tillsammans rinner ut och det är bara en fråga om tid nu. Jag försöker att inte gråta, försöker kväva allt när folk frågar hur jag mår. Jag är ledsen just nu, trött och orkeslös. Det händer för mycket nu runt omkring mig. Jag antar dock att allt kommer lösa till slut, även om det känns tungt just nu.

En liten tröst är att om Putte lämnar mig för himmlen kommer Alma vänta på honom, hans älskade kamrat. Sen hon lämnade oss i december har han med jämna mellanrun tittat in i hennes box och förblivit stående en stund. Att han den dagen slipper ha ont mera är också en liten tröst.

Jag är rädd för morgondagen. Vad har den att erbjuda?

Att det här företaget var lite konstigt är kanske inget nytt. De gör saker utan att tänka till innan och tror att ens arbetstimmar är bra fler än 8.

Det är inte speciellt långt kvar till den 19e juni och en av mina chefer har sagt att jag inte får lämna några halvfärdiga projekt. Det är lugnt så långt, jag kommer hinna avsluta allt.

Igår kom min andra chef och gav mig två nya uppgifter, som jag bara var tvungen att göra! Jaha? Visst kan jag göra det ni vill tänkte jag, men hur i hela helvetet skulle jag hinna klart? Så fruktansvärt dåligt planerat tycker jag,

Jag har kommit in på två sommarkurser hittills förresten, så det är bara att vänta lite till och se om jag blir antagen till de andra kurserna jag sökt också.

Förra veckan lyckades jag från Tradera ropa hem ett exemplar av Photoshop CS4 Extended för 1450 kr och igår kom det på posten, vilken lycka! Nu ska jag bara formatera om min bärbara dator så att den förhoppningsvis blir lite piggare. Nu ska jag bara lära mig skiten också, men något måste jag ju ha att göra när jag blir arbetslös!

En ny piercing till tungan samt en till örat som jag beställt kom igår också, underbart.

Ytterligare en bra sak som hänt på de senaste är att jag gått ner lite i vikt. Skönt som fasiken!

Trots att jag ska bli arbetslös snart känns allt ganska så bra ändå just nu, jag har liksom accepterat slutet och det ger en ro i själen.

Jag har också prestigat om och nu är jag på näst sista symbolen, nu är det inte långt kvar tills jag nått målet level 65, 10:e prestige.

Jippi!

Jag har varit hemma i tre dagar från jobbet, jag har sökt sommarkurser i efterhand, ställt frågor till CSN, jag har gråtit men också tagit alla tårar och vänt till framåtanda.

Jag har andats ut, tänkt till och försökt tänka klart och samlat mod till att ta nya steg framåt.

Inombords känner jag just nu ett skönt lugn, jag är inte rädd längre. Jag ser fram emot att få läsa lite igen, söka extrajobb vid sidan av och bara vara. Efter att ha blivit kastad mellan chefer, fått olika bud hela tiden, förlängt kontrakt med en månad i taget i ett år, blivit uppsagd 5 gånger och tillbakatagen lika många sprids det en skön frid i min själ. Jag kan gå vidare och göra något annat av mitt liv än att gå och vara orolig.

Den 19:e juni kan jag gå härifrån och se tillbaka på en tid som gav mig massor av nya kunskaper, bekantskaper och tro på mig själv. Jag lämnar ett spår av arbeten som alla är glada för att jag gjort, jag har fått lära känna underbara människor men också fått se baksidan av flera.

Jag kan vara stolt och gå härifrån med flaggan i topp. Hittills har alla mina problem löst sig på ett helt fantasiskt sätt och jag hoppas att det här inte är något undantag.

I helgen släppte jag även mina hästar på sommarbete i ett strålande väder, deras glädjeskutt gav mig enorm glädje! Tänk att få vara häst och släppas på en stor grön äng, det måste bara vara helt underbart.

Jag fick Putte som julklapp för 5 år sedan. Min älskade nordsvensk med det största hjärtat jag stött på hos någon häst. Med en personlighet som strålar och som alltid varit full av bus. Fram tills för två år sedan.

Jag hittade honom i sommarhagen med hängande huvud och vinglande steg, inombords visste jag genast att något var ordentligt fel. Veterinären var ute snabbt och konstaterade Anaplasmos, en fästigburen sjukdom som kan liknas med borrelia.

Han fick massor av mediciner men blev aldrig riktigt bra. Han fick sommaren efter tillbaka sin sjukdom i en allt värre variant. Han medicinerades återigen men blev inte heller efter den här gången samma häst.

Nu närmar sig sommaren igen, många längtar efter värmen men jag önskar att sommaren redan var slut. Efter 7 år tillsammans (jag har känt Putte så länge, men ägt honom i 5 år) känner jag honom utan och innan. Själsligt är vi enormt tajta och jag ser direkt när något är fel.

Här har det varit väldigt varmt några dagar och fästingarna har redan vaknat till liv, jag har haft två på magen. Putte har vad jag sett varit fri från dem, men han är så trött. Min kära häst. Jag ser att något är fel. Från mitt allra innersta djup önskar jag att han klarar sommaren, att han inte blir sjuk i år igen. Om han blir sjuk, lika sjuk som de två åren innan, kan det inte vara meningen att han ska vara frisk? Varför straffas de allra vackraste med hemska straff?

Min mamma sa igår att hon också sett att han var trött, jag tittade upp mot himlen och den enorma nedstigande solen som glödde så varmt, för att försöka tänka på himlen som en frihet. Jag sa sedan, medan jag försökte hålla tillbaka mina tårar, att den här sommaren blir nog vår sista tillsammans.

Mamma tittade ner i marken och höll med samtidigt som hon sa att nej, så sjuk som Putte varit får han aldrig bli igen och blir han det - då är det dags.

Hur skulle jag orka ta farväl? Hur skulle jag orka fortsätta utan honom? Min vackra kamrat. Jag hoppas så innerligt att hans trötthet bara är tillfällig och att han får en lång skön sommar på betet och att han får vara frisk, men någonstans i mitt inre vet jag att vårt adjö kan komma vilken dag som helst. Han kommer aldrig att bli så gammal som vi hoppats på men jag vill ha honom hos mig så länge det går.

Håll tummarna för oss där ute, för att vi får några år tillsammans och att sommaren som kommer inte blir vår sista.