I onsdags började min morgon med att jag mådde smått illa och kände mig febrig, jag tänkte dock inte så mycket på det utan gjorde mig i ordning för dagen som vanligt. Strax innan den tid Hasse brukar hämta mig ringer min mamma och talar om att han har magsjuka och ska stanna hemma. Därför gjorde jag likadant, likaså igår.

Under några filtar har jag legat i soffan och spelat tv-spel två dagar i sträck. Jag har gått upp mycket i level och ligger nu på plats 39 000 ungefär bland en miljon spelare i världen. Call of Duty - World at War är underbart!

Idag kände jag mig mer okej i kroppen och valde att åka till jobbet. Dock funderar jag starkt på att åka hem redan nu. Jag har ont i magen och får sura uppstötningar hela tiden, mår illa och känner mig gräsligt trött. Jag har sovit bra i natt men kroppen säger ifrån i alla fall. På kuppen gör varenda led ont i kroppen.

Jag skulle med lätthet kunna spendera min dag under ett par duntäcken. Ska man köpa lite vin dagen till ära och hälla i sig och hoppas på att det tar död på eventuella bakterier?

Det är ju trots allt fredag.

Gårdagen spenderades med Daniel, efter det att jag slutat jobbet. Vi tog in hästarna tidigt sen gjorde jag lite mat.

Vi pratade, jag spelade, vi masserade varandra lite (enbart på axlarna kan jag meddela för den som tror något annat). När han masserade mig höll jag på att krypa ner på golvet, jag har knutor i nacken stora som pingisbollar typ. Inte bra alls.

När Daniel hade åkt ringde jag hem och frågade hur det var med mamma, hon har varit sjuk i 1,5 vecka med feber och enorm hosta. Idag hade hon fått arslet ur vagnen att uppsöka vår stads totalt inkompetenta vårdcentral, men de hade lyckas att fastställa att hon har lunginflammation. Min lilla mamma, hon är redan klen och ömtålig. Med sina ynka 50 kilo till sina 160 cm är hon en liten porslinstant och på kuppen heter hon Lillemor. Hon blir sällan sjuk men när hon väl blir det tar det på henne massor. Trots feber har hon envist varit ute i stallet, hon hade mockat Bessys box precis som vanligt igår. Jag funderar på att låsa in henne tills hon är bra faktiskt.

Min lilla mamma:

Trots att det är över tre år sedan min katt gick ur livet, kan jag fortfarande gråta när jag tänker på honom. Saknaden är inte lika stor som när han precis lämnade mig, men den finns ändå där. Jag jämför andra katter med honom och jag är övertygad om att jag aldrig kommer att komma en katt så nära igen. Vi växte ihop under många år och blev mycket tajta kamrater.

Den dagen då livet skulle avslutas för hans del var så fruktansvärt hemsk. Aldrig har jag skrikit, gråtit, frusit, kramat honom så hårt och bett till högre makter om ett tag till tillsammans.

Veterinären kom hem vid runt 5, då satt jag med min gamla kompis i famnen invirad i en handduk. Jag hann aldrig reagera förrän veterinären hade satt sprutan och klappade honom över hans huvud. Han fnyste lite och sen var han borta. Vi begravde honom uppe i fårhagen, vid björkarna. Därifrån kan han spana ut över ängarna och se de allra vackraste solnedgångarna.

Min vackra kamrat, vi fick 17 år tillsammans.

En tid efter, ungefär 1,5 år frågade jag mamma om jag inte kunde få en kattunge. Från hennes sida blev det ett tvärt nej. Jag hade alltid drömt om en sköldpaddsfärgad katt, helst med mycket vitt. Jag insåg dock snart att jag inte skulle få förverkliga min dröm så länge jag bodde hemma.

Våren 2007 kikade tre kattungar ut från vår vedbod. En svart, en grå och röd och en med mycket vitt. När hon sedan kom ut från vedboden och lät solen värma hennes lilla kropp såg jag att hon var en sköldpadda. Tecknad precis så som katten var i mina drömmar.

Jag bestämde direkt, att henne skulle jag ha. Hon fick namnet Freja och hon tillsammans med sin svarta bror fick flytta ihop med mig och Kim, samt hans två katter hösten 2007. Deras syster fick ett toppenhem hos en präst.

Igår när jag kom hem från Södertälje hade katterna lekt med paket pappersnäsdukar. Små smulor och remsor var spridda över hallgolvet. Mitt i allt sitter Freja och tittar oskyldigt på mig. Lägenheten var ju nystädad, sa jag åt henne med mjuk ton och hon tittade ännu mer oförstående på mig. Men det är klart, kissarna ska ju också få ha roligt när matte har det.

De verkade ha saknat mig, för när jag kröp ner ensam i min stora kalla säng kröp de tätt intill, kurrade och spann. Deras närvaro fick mig att känna mig mindre ensam och jag somnade gott.

I eftermiddag, när Flisan nått himlen kanske Findus och hon möts. Jag hoppas att de kan hitta på vilda äventyr tillsammans, dejta och busa. Jaga råttor och prata om livet på jorden.  Jag tror hon kommer falla platt för min ståtliga herre.

Det gäller att ta tillvara på alla stunder tillsammans med sina kamrater, innan de lämnar oss. Man glömmer alltför ofta att visa de man älskar sin kärlek. Det är dumt, efter livet kan vi inte visa att vi älskar, det kan vi bara göra här och nu.

När jag började här på företaget, i april 2008, väckte en speciell person min uppmärksamhet. Jag tittade nyfiket, gick gärna omvägar bara för att se honom och snegla lite. Jag var dock inte nyfiken på det sättet ni tror nu, nej, jag såg bara att han och jag nog skulle kunna komma överens som kamrater.

Han såg snäll och lugn ut och hans blick avslöjade en mängd spridda tankar, precis som mina var.

En dag möttes vi ute i monteringen, vi stannade upp och bytte ett par ord och då hör jag mig själv fråga om hans msn. Jag fick den och lade till honom samma dag.

Sedan dess har vi pratat i princip varje dag. Vi hittade varandra snabbt och fann att vi båda hade mycket saker i våra hjärnor som behövde ventileras. Nu, såhär nästan 10 månader senare är vi tajta arbetskamrater och jag ser honom som en mycket värdefull person i mitt liv. En av få riktiga killkompisar jag haft, någon som jag kan krama om utan att känna att han vill något mer än bara kramas. Aldrig har vi ens tänkt tanken att hoppa i säng med varandra heller. Vi skojar, vi skrattar, vi jävlas och pratar om alla tänkbara problem. På skoj sitter vi i knät på varandra, vi kittlas och när livet verkar gå emot oss har vi kramats tills det känts en aning bättre.

Finanskrisen sätter dock stopp för de solglimtar vi får av varandra på jobbet varje dag. Idag är hans sista arbetsdag. Företaget har sagt upp honom tillsammans med 14 andra som jag redan berättat om. Det känns overkligt att jag ska få stanna kvar ensam. Varje morgon fikar vi tillsammans, vi äter alltid lunch ihop och vi tar fika på eftermiddagen. Vi delar på godisbitar ifrån godisautomaten, delar på små fjuttiga klementiner och låter hela företaget viska om oss.I princip alla tror att vi har något på gång, men så är det inte och kommer aldrig att bli. Han är för mig enbart en kär kamrat.

Min största mardröm är att vi nu kanske tappar varandra. Hur mycket man än lovar och svär på att hålla kontakten blir det sällan detsamma när man inte är klasskamrater, jobbkollegor och så vidare längre. Livet kommer liksom emellan.

Igår, precis innan jag somnade, svallade en våg av känslor över mig. Tårarna började rinna och vemodet inför att behöva gå till jobbet dagen därpå gjorde min själ illa. Jag har suttit med tårar i ögonen hela dagen och bävar inför det faktum att vi snart, måste säga hejdå.

Jag hoppas att vi kommer hålla kontakten och ses med jämna mellanrum, jag kommer sakna honom oerhört mycket.

Jag har alltid varit så stark, jag är stark nu med men oftare än förut har jag känt mig liten och ynklig. Idag är jag extra liten.

I helgen har min klan spelat några matcher, hela tre stycken faktiskt, dock har vi bara vunnit två. Ikväll ska vi spela en till, vi får hoppas att den går bättre. Ångestfyllda förluster.

Just nu vill jag dock bara hem och sova. Vädret är kasst och jag har för mycket att göra på jobbet, så mycket att jag bara blir förvirrad.

Jag vill hem.

Det finns också något  som gnager i mitt inre. Det har funnits där länge, förföljt mig i princip varenda dag i flera år, sen jag var 18 ungefär. Vad brukar de flesta ungdomar sikta på att göra den dag de fyllt 18? Jo, ta körkort.

Inte jag dock. Jag har vägrat. Min syster ville ge mig körlektioner i 18-årspresent. Min mamma har om och om igen frågat om vi ska övningsköra och jag har bara skrikit nej. Jag har tackat nej till de erbjudanden jag fått från släktingar/ bekanta också. Tackat nej förresten, jag har i princip bett dem flyga och fara som kommer med sådana erbjudanden. Om jag sagt att vägrar ta körkort, så är det så!

Sanningen är dock inte den som min mun förmedlar. Jag tänker en sak, men säger en annan. I perioder har jag just över fenomenet, körkortslös, mått riktigt dåligt. Många gånger har jag gråtit i timmar. Känns mig värdelös och dålig. Runt om mig har gamla klasskamrater tagit körkort, som jag än idag undrar hur de lyckats med.

Jag är smart, snabbtänkt och lär mig nya saker relativt fort. Jag gillar bilar och maskiner men någonting säger stopp. Det finns en inbyggd barriär i min hjärna som jag inte kan komma över. En rädsla och en panik som jag inte vet hur jag ska bearbeta.

Traktorer och fyrhjulingar har jag kört, men någonting blir totalt svart när det gäller bilar.  Jag vill alltid vara bra och vägrar således göra bort mig. Jag kan inte släppa kontrollen en enda sekund utan tittar alltid på min omvärld med en smula skeptisk blick. Folk runt om mig kan inte förstå varför jag, som är så driftig på jobbet, har mycket djur och bor på landet inte har körkort.

Det börjar bli en plåga för mig att vara körkortslös. Jag lider av det med jämna mellanrum och tittar i smyg på priser för körlektioner. Men bara när ingen ser, så att ingen får nys om att en av mina största önskningar här i livet just nu, är att få ta körkort.

Jag kan inte acceptera att alla är dåliga i början. Jag kan inte göra bort mig inför andra och skratta åt mina egna misstag. Varför? Jag har alltid undrat men inte fan finner jag något svar.

En enda gång har jag kört bil. Min låtsatspappas helt utslitna Volvo 850. Jag hade varit nere i Västervik och på vägen hem fann mitt hjärta något lustigt mod. Det gick inte dåligt, men jag skakade efteråt. Sen sket jag i att prova nått mer och har fortsatt att tacka nej till erbjudanden.

Jag har kört en av Sveriges största traktorer och gjorde det med lätthet. Små horn växer fram ur min panna när jag kört fyrhjulingar, jag älskar fart och ljudet av motorer. Körkort borde vara en så väldigt naturlig bit, men den är så avlägsen. Så främmande, men ändå påminns jag om mitt misstag varje dag.

Om jag bara kunde släppa kontrollen en stund, låta mig själv göra bort mig och tillåta mig göra misstag skulle allt bli så mycket enklare. Jag tvivlar på mig själv och min kapacitet, fast jag egentligen vet att jag enkelt skulle klara det. I grund och botten är det några saker som jag tror hindrar mig, min tävlingshjärna samt att jag är rädd för växelspaken (det är sant faktiskt). Jag tvivlar starkt på att jag någonsin skulle kunna lära mig att växla.

Ibland funderar jag på om längtan och önskningar ebbar ut med tiden och glöms bort. Jag hoppas det i alla fall och att tankarna om körkort antingen får bli förverkligade eller bortglömda för gott. Känner jag mig själv, kommer jag om 70 år (om jag lever tills jag blir 92), fortfarande inte ha körkort och våndas över det varje dag.

Jag vet att jag är stark, jag har bevisat det så många gånger förut inför mig själv - men ändå tvivlar jag. Jag är en komplicerad varelse som oftast gör det svårare för mig själv än vad jag borde.

Min syster brukar beordra sina barn, när de tvivlar på sig själva, att upprepa detta:

Jag kan - Jag vill - Jag ska

Kanske något jag borde tilllämpa.