Nu är dagen här

Dagen är här, när jag slutar jobbet och alldelles snart ska gå ut och säga hejdå till alla. Känns så konstigt. Livet kommer inte vara detsamma från och med imorgon.

Tre dagar kvar

Det är tre dagar kvar på jobbet. Ynka tre dagar. Eller ja, egentligen 2,5 då alla bara jobbar halva torsdagen. Det känns tungt nu, jag vill knappt gå upp om mornarna. Jag vill bara glömma att dagarna på den arbetsplats jag trivts enormt på är slut.


Jag har kommit in på två kurser som tur är. Så studielån blir det, men det är bättre än soc eller minimal a-kassa.

Under tiden jag pluggar kommer jag dock gripa efter alla jobb jag ser. För det är ju bra mycket bättre att jobba än plugga med tanke på pengarna som det genererar.


Någon som har ett jobb till mig?


Lövet

Igår vid klockan 8 kom lilla Lövet, Puttes nya hagkompis. Han och Putte har fått bekanta sig över boxväggen inatt och direkt efter jobbet ska jag åka hem och släppa ut dem i hagen. Än så länge har allt gått bra så det ska nog inte vara några problem i fortsättningen heller får vi hoppas!

Är någon med oss?

Det måste finnas någon som bestämmer över livet och döden. Någon som mäter ut tiden man får tillsammans med de man älskar och någon som bestämmer att livet ska få en chans till.

Veterinären och vi diskuterade återigen avlivning, mamma hade redan pratat med vår grannbonde om han kunde hjälpa till att begrava Putte om dagen skulle komma idag. Vi slapp det, veterinärbesöket slutade med ytterligare medicin, men nu ska han få det i hela 3 veckor. Kanske mer om så behövs.

Känns helt otroligt att han fortfarande lever och kanske har en chans att bli nästan bra. Vem är det som sitter på våra axlar och hela tiden räddar oss från dödens arm?

Dock innebär hans sjukdom att något mer bete blir det inte, men eftersom de två andra hästarna vill gå på bete kommer det imorgon hem en ny kamrat till Putte. En islandshäst, valack, som ska få bo hos oss i några veckor. Känns väldigt spännande!


Är det dags nu?

Igår fick Putte sista dosen medicin och tyvärr ser det inte alls så bra ut som vi hade hoppats på. Han var sämre igår än han varit på flera dagar.


Till och med hans blick hade förändrats och smärtan lös rakt igenom honom. Han gick stappligt och såg ut att njuta av halmens mjuka strån inne i boxen.


Hur länge ska man kämpa? Hur länge ska man orka vara ledsen själv innan man får lugn och ro i själen? Jag gråter och är orolig mest hela tiden. Läser både solskenshistorier och ledsna historier om hästar som fått fång.


När jag pratade med mamma imorse sa hon "jag är orolig dygnet runt och jag kan tänka mig att det är likadant för dig". Sen grät jag, orkade inte säga ett ord.


Ändå har de här 9 dagarna av medicinering gett mig en chans att vänja mig vid tanken på att vakna upp imorgon och inte ha Putte i livet längre. Många hästar med fång överlever men många blir aldrig som de än gång var. Putte har inte fått vara frisk på länge.

Ända sen första infektionen av Anaplasmos har han mått dåligt mer eller mindre.

Han visar mer och mer oroväckande tecken och jag vet någonstans inombords, det är dags.

Veterinären kommer klockan 12. Vad händer då?


RSS 2.0