På fredagar brukar alla sluta lite tidigare, alltså vid 4. Jag längtar verkligen hem, känner inte alls för att ta tag i alla småproblem just nu som hopar sig runt mitt arbete. Jag vill bara hem.

Nyss lös solen utanför fönstret här, värmde min rygg så skönt och genast gick tankarna till våren. Så underbart det är att få se allt spraka av liv på vårkanten. Sommaren kan göra detsamma, det är våren som är vackrast.

Vackrast på gården hemma är körsbärsträden, titta bara:

För några veckor sedan kom samma uppdatering till PC och jag tänkte då, varför kan inte vi få den banan till ps3? Men nu har den alltså kommit. Underbart.

Roligt att ha samma bana i både dagsljus och i nattformat. För övrigt är Makin min favoritbana, kolla så fin.

Jag har jobbat på skapligt bra idag, fått göra lite saker åt min andra chef. Rätt skönt att få göra andra saker än sitt gamla vanliga ibland. Pratade dessutom med henne om Tobbe, att jag var rädd för vad som komma skall på måndag, men hon lugnade ner mig. Känns inte alls lika oroligt nu.

Dock är jag så himla trött idag, jag får gå ett varv i fabriken med jämna mellanrum för att få igång

blodcirkulationen. Ikväll blir det att sova tidigt. Jag fryser dessutom som en galning, vilket gör mig ännu tröttare. Tanken på att det snart dessutom är personalsamling får mig knappast att bli piggare heller.

Jag vill sova, om bara för en kort stund

Alltså jag förstår ingenting. Igår var det match igen - vad händer? Jo vi förlorar igen. Hur i hela friden gick det till? Alla som spelade i mitt lag är högt rankade med mycket erfarenhet i bagaget så jag trodde att segern skulle ligga som i en liten ask. Motståndarna var absolut inte speciellt bra heller.

Ingen gjorde egentligen bra ifrån sig, vi bara sprang på och dog som flugor. Ikväll har vi en ny match, mot några småungar. Jag hoppas innerligt att vi tar den, för det vore så otroligt pinsamt annars.

Det vi faller på är taktiken. Hur gör man egentligen för att vinna ett krig?

När jag tittar på min egen blogg inser jag hur grymt mycket trevligare den där med lite bilder. Färglada bilder blir ännu starkare mot den svarta bakgrunden, jag är så sjukt glad över min blogg - jag kan nog inte säga det tillräckligt många gånger!

Idag har jag ett gigantiskt i-landsproblem. Medan jag sitter här på kontoret och jobbar har jag musik i öronen, men jag har tröttnat på all musik. Jag har lyssnat sönder Snuff av Slipnot, My Space av Sonic Syndicate och Human av The Killers (jag avskyr radiomusik av hela mitt hjärta egentligen, men denna är faktiskt mysig). Vad ska jag lyssna på nu? Ge mig tips.

För att inte bryta trenden med en bild lägger jag in en bild på en kaktus. Den här kaktusen blommar endast i 24 timmar, men den är desto vackrare under de timmarna.

Hellre en blomma som blommar sällan och vackert, än fula blommor som finns mest hela tiden under sommarhalvåret.

Nu när jag sitter här på jobbet instängd går mina tankar tillbaka till helgen, vädret var så underbart. Fast snön låg på marken fylldes mitt hjärta av vårkänslor. På våra promenader försökte jag fota lite men fast jag inte lagt över bilderna från kameran än känner jag på mig att ingen vart speciellt bra.

Jag vill ha vår, så jag kan få krypa runt i dikena och mammas rabatter och fota. Sitta och halvsova vid fjärilsattraktiva blommor och bara vänta tills de små skönheterna sätter sig och kan låta sig fotograferas.

På sommaren finns så mycket fint att fota!

Förresten, jag hann till level 25 igår, nästan 26. Idag har jag målet att nå upp till 30. Vi förlorade matchen också tyvärr, men det var så nära att vi vann. Fan också. Ska boka en match med dem igen snart. 

Om jag blundar och önskar mig vår tillräckligt länge, tror ni det dyker upp någon liten blomma ur snön att ta kort på?

Eller stolen - kontorsstolen. Idag är det måndag och jag har trasslat mig till jobbet. Jag mår skapligt bra och känner mig ganska pigg. Tänkte jag skulle vara lite fin på jobbet idag och har därför för en gångs skull jeans och höga svarta stövlar och en vit pikétröja. Känner mig ganska fin, det är kul att klä upp sig lite mer ibland!

Helgen var en bra helg, solen tittade fram dagarna i ända och jag hann med två långpromenader med mamma. Min bror och hans kompis kom och fikade och ni kan ju bara gissa vad mer jag gjort.

Spelat. Jag gick om i prestige för 4:e gången i helgen. Det är alltid lite motigt att trycka på knappen som gör att man blir level 1 igen, men det är det värt. Jag vill ha den där sista, ursnygga symbolen. Idag satsar jag på att komma till level 25, får se om jag lyckas eller inte.

Ikväll kommer min klan spela den första Hardcore Search and Destroy-matchen, jag hoppas innerligt att det blir en seger, vi alla behöver det för självförtroendets skull. Tyvärr är matchen sent, så jag kommer antagligen inte spela, jag kommer dock ändå ligga vaken och vänta på resultatet, haha.

Nu kikar solen fram igen utanför kontorsfönstret, jag längtar ut. Det känns nästan syndigt att sitta inne en sådan här underbar dag. Det borde vara förbjudet faktiskt, att bara sitta inne när solen gjort sig till och kikat fram.

Dock så finns den där längtan att nå sista leveln där, kolla bara hur den snygg den sista symbolen är, nu är jag på prestige 4 som sagt.

Mitt liv har alltid innehållt tvspel, mer eller mindre. Genom åren har jag testat alla möjliga spel och jag är kräsen ska ni veta.

År 2007 fann jag spelet som tog mitt hjärta totalt, jag älskar det mer än Zelda - Ocarina of Time till Nintendo 64 till och med. Vilket spel är det då, kanske ni tänker om ni inte redan förstått. Jo, Call of Duty 4 - Modern Warfare. Vilket spel! Oändliga timmar har jag ägnat framför det spelet och både gråtit och skrattat.

I november kom ju Call of Duty - World at War ut, en annan tillverkare och gammalt hederligt Andra Världskrigstema. Några större förhoppningar hade jag inte på CoD5 men jävlar vad det är roligt alltså.

Fortfarande kan jag dock få världens längtan efter att spela CoD4, hör jag intromusiken blir hjärtat alldels varmt.

I höst kommer Modern Warfare 2 och jag längtar redan!

Call of Duty är mina favoritspel framför alla!

Idag tänkte jag faktiskt inte skriva något djupt, för tillfället är mina tankar ganska så tomma, tro det eller ej, men det är inte varje dag jag funderar på djupa saker.

Idag fryser jag ganska så mycket, kroppen kämpar emot förkylningen men jag vill att den ska släppa barriärerna och låta mig bli sjuk, så att jag kan bli helt frisk igen.

Jag vill för övrigt ha vår nu

Igår när jag loggade in på Facebook hade jag fått en vännerförfrågan, det händer inte ofta kan jag säga. Jag har bara 14 vänner på Facebook och jag har bara träffat tre i verkligheten.

Nu är dessa tre istället fyra. I grundskolan var vi några tjejer (hör och häpna, jag har haft tjejkompisar) som ofta umgicks. Vi bodde tämligen nära varandra och några av oss gick även i samma gymnasium, fast inte i samma klass.

Under gymnasiet pratade vi med varandra då och då, men umgicks aldrig privat längre. Efter gymnasiet försvann vi åt olika håll, några av tjejerna höll kontakten med varandra. Jag, lat som jag är, brydde mig aldrig om att hålla kontakten - dumt nog.

Jag undrar om vi alla skulle kunna umgås nu eller om vi förändrats för mycket för det. Jag liksom de har gått på universitet, men jag levde aldrig ett studentliv. Till skillnad från dem är jag nog ovanligt lugn och osocial. Eller, nej, det är jag egentligen inte, men mitt liv är så fullt att det aldrig blir tid för vänner eller ströpratande på MSN. Jag prioriterar bort sådant. Jag festar aldrig och pratar således aldrig om vilda maskerader på studentpartyn. Jag super inte och har ingen jävla aning om vad någon drink heter. Fast det kanske bara är en fördom att många studenter, som lägger upp vilda bilder på sig själva på FB, att älskar snacka om fester? Eller om alla människor de känner?

Jag skulle kunna tänka mig att ägna flera timmar åt prat om djur, natur, fotografering och tvspel jag. Men jag är lite rädd för att uppfattas som smått underlig, rädd för frågor jag skulle kunna behöva svara på. Typ, varför bor du inte i stan? Vill du inte flytta till en storstad? Festar du aldrig? Visst är maskerader och sittningar kul? Varför har du inte körkort?  

Samtidigt har jag inga problem att stå upp för mig själv. Jag är nöjd över livet och med mina val hittills. Men i andras ögon, kan jag nog förefalla en smula udda. Mina svar på vissa frågor, kan nog uppfattas som lite underliga.

Om någon av mina FB-kamrater skulle vilja ses skulle jag ta mig tid faktiskt. Jag skulle gå in för ett möte med öppenhet och inte med lika stor skepsis som jag brukar göra. Efter flera års tystnad skulle ett eventuellt möte kanske bli lite tyst och svårt till en början, eller så blir det glatt och skojigt - ingen vet. Det är för mig att upptäcka och för en gångs skull bjuda till lite själv.

Jag undrar, vilka har livet fått oss att bli?

Ps. Jag hatar Facebook