Jag funderar ofta, på allt möjligt. Så är det bara, sådan är jag.

Idag var inget undantag, men nu, precis nu, föll en känsla över mig. En tanke.

Jag har behövt befatta mig vid tanken, har behövt tänka igenom. Samla mod, kraft och försökt finna de bra anledningarna till att våga hoppa och chansa.

Inuti ryms jag fortfarande av tanken på att jag är sent ute, jag har redan förlorat kriget mot mig själv. Jag står på randen, den yttre randen innan. Innan jag blir tvingad, är det lika bra att hoppa själv.

Jag har börjat acceptera faktumet, att det är jag, endast jag som kan förändra min situation och göra något åt Vår framtid.

Det är okej nu, en del av en barriär släppte och känslan föll över mig, precis nu.

Jag ska. Jag ska göra det.

Så, nu var det sagt.

Ja, varje gång jag lyssnar på Nilla Nielsens - Goldfish in a bowl, känner jag igen mig. Jag är lite som är guldfisk, fast egentligen inte. Det sägs ju att en guldfisk inte kommer ihåg att den simmat ett varv och tror att den är på ny mark hela tiden. Sådan är inte jag, jag kommer ihåg mina tankemönster. Jag finner mig själv inträngd i ett hörn, fast i en ond tankespiral. Jag simmar ett varv till och visst känns det bättre, jag är en mästare på att förtränga och gå vidare. Fast rätt som det är återkommer tankarna, jag simmar ett varv till och så har jag glömt - för stunden.

Om man utgår från att guldfisk faktiskt är så korkad att den inte fattar att den befinner sig en skål, har den det ju riktigt bra. Litet, mysigt och tryggt. Ingen konkurrans från andra otäcka, elaka fiskar, men kanske lite ensamt. Om det var två guldfiskar i en skål skulle det kanske bli roligare? Då har de ju iallafall varandra att prata med.

Det värsta är om fisken faktiskt fattar hur instängd den är, hur hindrad den är från att göra det alla andra fiskar får. Om guldfisken faktiskt reflekterar över att dennes värld är jävligt liten, tråkig och instängd kan livet inte kännas annorlunda än frihetsberövat.

Fisken har dock inget val, om den hoppar ur skålen väntar en plågsam död. Stannar den i skålen, kan den bara hoppas på att slippa se samma tråkiga väggar livet ut. Den kan inte göra så mycket åt sin egen sitatuation, men drömma om att bli förflyttad till en härlig damm eller ett stort akvarie går alltid. En större yta, ger mer frihet.

Fast om skålen stod nära ett större akvarie, avståndet var ganska långt och svårt för en guldfisk att hoppa över, vilka drivkrafter skulle kunna göra att fisken ändå väljer att chansa? Är friheten drivkraften? Längtan till friheten?

Jag är hälften guldfisk och hälften haj. Jag vill iallafall tro att jag är en haj. Jag vill inte erkänna att jag egentligen liknar guldfisken. Dock är jag en guldfisk med betydligt större valfrihet. Jag kan iallafall välja om jag vill bo i skålen för resten av livet eller ej. Jag kan göra något åt det. Ändra på det jag tycker är dåligt. Iallafall för eller senare.

Är det lika tryggt att vara haj som guldfisk?

Hajen, vilken frihet, enorma vatten. Den är så stor och elak att typerna den inte gillar äter den upp. Hajen måste känna sig trygg genom sin storlek, valfrihet och styrka. Eller är hajen lite osäker egentligen och därför måste vara så stor och tuff? Guldfisken å andra sidan är trygg i sin lilla bostad, den vänjer sig vid begränsningarna och accepterar dem.

Kan guldfisken förvandlas till haj mentalt månne? Kan guldfisken någonsin känna sig oövervinnerlig? Stark och stor?

Vill jag vara guldfisk eller haj? Jag är iallafall säker på att jag inte vill vara neontetra.