Juletid. En tid många ser fram emot, påstår att julen är mysig och fridfull. Så fan heller att den är, vad är det som är mysigt? Varannan människa är sönderstressad, man planerar julafton i minsta detalj.

Det finns de som plockar upp kartong efter kartong av julpynt. Man tror att det är Stockholms blodbad i vissa hem med alla röda prylar.

Drar in granen på tok för tidigt och pyntar den full med skit så inte ett barr syns. Helst ska man hänga upp massa gojs som barnen gjorde i skolan för hundra år sedan.

Handeln spår ett rekordår i antalet sålda prylar till ofattbara summor. Folk tar julklappar på avbetalning, lån till och med.

Man kan inte ens gå in på Willys utan att överösas med julprodukter. Skinka. Köttbullar till extrapris. Pallar med presentpapper. Hyllor med snören och tejp. Bordstabletter med tomtar på, helst feta med för små kläder. Extremt hemska ljusstakar som finns i varje hem.

Man frågar sina nära och kära, vad önskar du dig?
Ingen har något konkret, vilket gör att man får köpa något man tror blir bra. Jag ser inte nyttan.

Jag önskar mig oftast inget, men i år önskar jag mig något jag inte kan få. En ny nacke.

Nu tre veckor efter att jag trillade ner från trappan vid höskullen sitter spåren kvar, att slå ner från nästan 2 meters höjd känns givetvis. Jag har ont i nacken och blir trött för inget i höfterna. Jag känner sorg inombords. Förtvivlan.

Min nacke är redan trasig och jag vill inte förstå, det kommer förmodligen vara såhär resten av mitt liv. Ibland kommer jag ha så ont i nacken att jag önskar att jag bara kunde få försvinna.

Medan jag hade ett arbete att gå till kunde jag gå till massör regelbundet, någon min kropp verkligen behövde. Nu är den möjligheten borta. Jag hoppas dock att jag inom en rimlig tid får jobb (med lite tur börjar jag på mitt nya arbete i vår).

Jag hoppas att min chans snart kommer, så att jag kan ordna livet till det bättre.

Men något julpynt blir det inte. Definitivt ingen gran.

Du har åkt hem, tystnaden och ensamheten i lägenheten är alltid som värst precis när du åkt.

Jag irriterar mig på tickandet från klockan, som jag aldrig annars hör, bara för att det är så tyst.

När jag kommit hem för dagen idag, satte jag mig ned vid gamla datorn. Bestämde mig för vilka bilder pch dokument jag skulle ha kvar och inte. Jag hittade en del bilder som framkallade minnesfragment. Jag hittade dokument med msn-diskussioner på, som påminde mig om vad jag gått igenom egentligen.

Med en liten gnutta fundersamhet och tveksamheten tryckte jag på delete. Inom några sekunder var bilder och dokument borta.

På datorn är det så lätt att radera. Datorn verkar inte sakna något heller.

Tänk om man kunde trycka på delete, på en knapp vid huvudet, och sen var minnet rensat. Det vore häftigt. Eller kanske inte, för utan minnen, vem skulle man vara då? Om vi inte hade minnen, hur skulle vi då veta vad som är bra och dåligt? Vad skulle vi förhålla oss till?

Minnet av hur det var nyss, när du fortfarande var här, värmer mig och får mig att längta. Snart ses vi igen.