Ned som en pannkaka.

Mitt liv är en berg- och dalbana på hög nivå. Det finns alltid de som har de värre, men just nu vill jag bara sova. Dra ett täcke över huvudet och få vila min trötta hjärna.

Igår kom lönen och det var ett glatt besked! Jag har nämligen idag 20 000 på kontot, trevligt, tyckte jag. Jag bestämde halvt om halvt att jag imorgon skulle köpa en ps3. Min dröm, min längtan.

Idag vändes min värld upp och ner igen. Företaget ska varsla 15 personer om uppsägning. Det är 15% av hela företagets personalstyrka. Detta innebär givetvis, att de inte tänker behålla någon visstidsanställd.

Domen är hård. Hur ska mitt liv bli nu? Jag har gråtit ikväll och medan jag sitter här är mina tårar på starkt intågande. Jag vill bara blunda och sova en stund, vakna och hoppas att allt är som förrut. Jag vill att det här bara ska vara en mardröm. Men det är det inte. Jag försöker fly in i min hjärnas korridorer, letar förtvivlat efter en sista gnutta hopp. Dock springer jag omkring på vingliga ben utan tillstymmelse till orientering.

Till råge på allt står jag utanför vårt samhälles skyddsnät. Jag har inte rätt till någon a-kassa ännu. Snart ska jag flytta och hur i helvete ska det gå?

Jag orkar inte.