Igår senare på kvällen, efter att jag skrivit mitt blogginlägg, gick jag med tunga ben ut i stallet. Det bar emot och jag hade mycket hellre velat ligga under täcket en stund till.

Snön har slutat falla här och hästarna tycker livet är lite roligare nu utan lera. Jag behöver inte ha gummistövlar på mig för att lägga ut hö i hagen. Hästarna är rena och fina om fötterna också.  De blir lite busiga av snön, precis som små barn.

Igår såg jag en kattmamma med sina två kattungar lekandes i snön, en helt underbar syn på sitt vis. De lekte under strålkastarens sken som står mitt på gårdsplanen, snön var extra djup precis där. De skuttade och lekte som om de inte hade några bekymmer i världen. När de fick syn på mig sprang de in till tryggheten på logen och gömde sig bland alla halmbalar. Kattmamma ropade på dem, försökte intala dem om att jag inte var farlig, men bäbisarna fann ingen tilltro i hennes stämma och fortsatte att betrakta mig på avstånd.

Jag stannade upp igårkväll i natten, när jag la ut hö. Jag la ifrån mig allt jag hade i händerna och tittade upp på virrvarret av stjärnor. Mina lungor fylldes av den kyliga luften och jag drog in ännu fler djupa andetag. På nått underligt sätt fylldes mitt hjärta med kraft och styrka. Jag kände mig på nått märkligt sätt lättare och jag log för mig själv. Trots att jag bara hade en slarvigt knäppt fleecetröja på mig och vinden rörde min hals, frös jag inte.

Tänk vad märkligt, trots alla finanskriser, trots att världen är sorgsen, trots att människor runt omkring gråter för att de förlorat sina jobb, blinkar stjärnorna lika vackert ändå. Vår stjärnhimmel är bestående trots sin omvärlds smärta. Stjärnhimlen är alltid likadan. Så nästa gång du där ute är ledsen, titta upp ett slag, titta på stjärnorna lite extra så ska du nog få se att det trots allt känns lite bättre efteråt. Känn efter en sekund så ska du nog känna att stjärnorna gett dig lite av deras aldrig sinande skönhet och hopp.