Idag var det dags igen, att säga hejdå. Dock var det min tur att sätta mig på bussen för en färd hem den här gången. Medan åkrar, granar, staket, djur och himmel susade förbi, snurrade tankarna lika fort som bussen åkte.

Jag ville inte hem. Det jag kände inombords var vemod, en känsla av att jag egentligen inte har något att komma hem till. Det har jag ju såklart, men lusten att börja om väcktes ändå inuti igen. Den lusten sover oftast, men ibland när något går emot mig kommer känslan tillbaka. Och just idag, väcktes den tanken när jag var tvungen att släppa taget om din hand och gå ombord på bussen. Där inne i mörkret, blev mina ögonvrår blöta och jag försökte skjuta bort det som gjorde ont genom att tänka på att vi snart ses igen.

Bakom mig på bussen satt en gammal tant och farbror. Allt de såg utmed vägen kommenterades, vackra syrenhäckar, lekande kalvar och vackra hus. När vi passerade en mindre bostadsort säger farbrorn "Kommer du ihåg att vi var här och köpte spis?", varpå tanten frågar "Ja just det, men när var det nu igen?, farbrorn svarar "Nu är det nog en 30 år sen, fabriken är nog nerlagd vid det här laget".

Uppskattningsvis var paret runt 80 år. Ändå skrattade de, pratade om allt mellan himmel och jord som nykära gör. När tanten påmindre sin man om att han skulle plocka ut väskan ur bagageutrymmet, blir han lite sur och säger "du vet väl veta att jag alltid gör det! Har jag någonsin glömt våra väskor?".

Jag log för mig själv och tänkte på hur fina de var tillsammans. Så mycket de måste ha gått igenom, så mycket de måste ha hunnit med att se och uppleva tillsammans.

Det vill jag göra med Dig också, jag vill finnas där i många år. Få ha Dig intill mig varje dag resten av livet. Jag vill att vi också ska prata om allt mellan himmel och jord och få bli gamla tillsammans.

När jag kommit hem igen och jag pratade med min bror pratade han om studenten, som om det bara var någon vecka kvar. Jag frågade "tror du att år 3 kommer gå fort?", egentligen visste jag svaret. Ett år kommer gå fort, sen slipper vi säga hejdå och sakna.

Jag älskar Dig mitt vackra hjärta.

Idag åkte Du hem igen efter att vi fått några dagar tillsammans. Jag tyckte det nyss var onsdag och nu är det redan söndag.

Tomheten när du åkt hem är slående. Den finns överallt. Det är tomt hos mig.

Jag saknar dina skor på hallmattan, saknar din väska i hallen, saknar din mjuka varma röst, saknar att bara kunna krypa nära dig.

Men en dag slipper jag sakna. Du slipper sakna. Ett år, ett enda år kvar, sen behöver vi inte sakna såhär mer.

Det kanske verkar som om bloggen blivit bortglömd. Så är det inte. Jag har inte haft något vettigt att skriva om, lusten har inte funnits.

Egentligen har jag inget vettigt att skriva om nu heller, men måste kanske uppdatera?

Tänkte uppdatera min frys med egna limpor, två stycken fillimpor med aprikoser och russin i. Har dock inte två långa formar, så det fick bli två olika.