Det finns en sak som är säker. Det är att tiden går fort, på tok för fort. På ett sätt är det bra att den går fort, på ett annat är det en dålig sak.

Det bra är att tidens snabba gång är ett tecken på att vi snart får vara tillsammans varje dag. Att vi slipper alla smärtfyllda hejdå, på bussstationen.

Idag, efter nästan två veckor tillsammans, var det en såndär smärtsam dag. Det var dags för oss att för stunden säga hejdå till varandra. Tiden hade gått fort, det kändes som det var igår vi sågs på stationen för att kunna blicka framåt mot många dagar tillsammans.

Dock var det inte lätt att säga hejdå, det kommer nog aldrig vara lätt. Att se dig gå ombord på bussen, att känna dina läppar mot mina en sista gång för ett tag.

Men lika djup smärtan och vemodet är när du åker hem, lika stor är längtan och glädjen över att veta att vi snart ses igen.

När jag kom hem idag, kändes det så tomt. Ingen du fanns där. Bara jag, och katterna. Kvällen bjöd idag på en vacker solnedgång, som i perspektivet tid gick för fort. Skönheten varar så kort stund, några korta minutrar och sen är himlen svart. Det gäller att njuta då, ta tillvara på den lilla stund himlen bjuder på sin skönhet. Det gäller att du och jag tar tillvara på alla minutrar vi får tillsammans, oavsett om vi får ses över två dagar, två veckor eller får ett helt liv tillsammans.

Att det just idag skulle vara en så vacker solnedång känns underligt, var den för oss?