Min blogg kan inte vara rolig läsning, jag skriver endast i den där något tynger mig. Idag är det, tyvärr, inte annorlunda. Jag tänkte skriva för några dagar sedan, när jag hade ett sånt enormt lyckorus att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Dock kom jag aldrig till skott med min plan. 

Det som gör ont nu, är saknaden. Den svider och tynger mig. Vetskapen om att jag går en ensam midsommarafton till mötes gör också ont. De sakerna kombinerat, får mig att känna mig tom inuti men ändå fylld av känslor.

Den här helgen hade varit värdefull för oss, att vi inte får ses nu innebär att vi får vänta yttrerligare 2 veckor. Det har gått en vecka sen du åkte och när vi ses nästa gång har det gått 3 veckor sen sist vi sågs.

Min bror med flickvän åker till Öland. Hemma blir jag med mamma och låtsatspappa för att köra hö. Om de hade planerat allt lite bättre, hade möjligheten att åka iväg funnits för mig med.

Men nu är min chans borta och på nått sätt är jag tvungen att acceptera att vi inte får ses förän om två veckor.

När jag kommit hem ikväll, orkade jag inte längre, ensam i mörkret föll tysta tårar. För jag känner mig så fruktansvärt ensam.

Liten och ensam.