Idag är sista gången jag surfar på mitt snigelinternet. Imorgon går flyttlasset till min nya lägenhet där det finns fiberlina och som jag dessutom ska få renoverad.

I November är det dags att flytta, kontraktet för nya lägenheten är påskrivet.

Den här sommaren har nog försvunnit snabbare än någon annan, känns det som.

Jag har inte skrivit på länge och det jag skrev sist var av klagande karaktär. Jag klagade på min arbetslöshet och därtill hopplöshet.

Ja, om jag hade fått jobbet hade jag givetvis skrivit det - men så blev det inte. Tråkigt men sant, jag föll precis på målsnöret. Hade ju varit något fint att få i ett påskägg annars, ett jobb. Aja, det är väl bara att kämpa på?

Våren är väldigt vacker, solen värmer skönt och fåglarna kvittrar i varenda buske.

Dagen idag bestod av staketrenovering, för snart är det dags för hästarnas sommarbete. Den här våren kan dock vara den sista för två av dem, när sommaren drar sin sista suck kan det ha gått så illa att himlen hämtat hem två hästänglar.

Den här våren kanske kommer vara en av de mest omvälvande i mitt liv. Imorgon, imorgon, får jag veta om jag får en tjänst jag sökt. Spännande och otäckt, på samma gång.

Fast, nån gång är det dags att släppa taget om böckerna och prova vingarna.

Det brinner inuti...

Det var längesen jag skrev. Jag hade kunnat skriva några meningar då och då, men har glömt eller låtit bli.

Jag kämpar på, försöker så gott jag kan.
Ibland känns det dock inte som jag räcker till.

Men vad har jag för val egentligen? Det är bara att köra på.

Ibland slås jag av den känslan.
Jag vet inte vilken, men det skriker inuti.

Maktlöshet blandat med kämparglöd, i ett kaos.

Vill förändra, vill ha något nytt, vill så mycket mer.
Men kan så lite. Är fast.

Men förändringens tid är nu.

Idag har det tydligen varit julafton, är så några timmar till. Jag har mest märkt av det genom att jag blivit ett par tusen rikare, vilket jag tackar min familj för. Annars har den här julaftonen sett ut som alla andra, som en helt vanlig dag vill säga. Skönt!

Jag har pluggat, varit i stallet och ätit mestadels. Ikväll slira jag som vanligt in på ett forum jag håller till på mycket, där det fanns en tråd där folk berättade om alla stora och fina händelser som hänt i deras liv under 2010.

Jag är den positiva typen, som alltid tycks finna något bra bland allt dåligt. Skummade genom tråden lite, så många fantastiska händelser som folk fått uppleva!

Men jag?

När jag tänker tillbaka har en stor del av det här året bestått av en kämpande, kämpande för att hålla mig flytande. Jag har kämpat med alla kurser och skola, sökt jobb och fått nej fler gånger än jag fått positiv återkoppling. Jag har slagits med ett inre som inte vill annat än förändra livet som det är nu och skapa något nytt, och blivit nedslagen av insikten att jag är maktlös just nu.

De positiva sakerna under det här året har varit att Du funnits hos mig hela tiden, nu är det lite mer än ett år sen vi sågs för första gången! På söndag ses vi igen och får nästan två underbara veckor tillsammans.

I vår börjar kanske mitt nya liv. Kanske får jag äntligen möjlighet att förändra och ändra mitt liv såsom jag vill ha det, det kommer kräva mycket av mig men jag tror jag är beredd. För min del är jag säker på att år 2011 kommer bli bättre än 2010. Så nästa år, hoppas jag att jag kan skriva en rad härliga händelser på forumet.

Tills dess är det bara att kämpa på.

Juletid. En tid många ser fram emot, påstår att julen är mysig och fridfull. Så fan heller att den är, vad är det som är mysigt? Varannan människa är sönderstressad, man planerar julafton i minsta detalj.

Det finns de som plockar upp kartong efter kartong av julpynt. Man tror att det är Stockholms blodbad i vissa hem med alla röda prylar.

Drar in granen på tok för tidigt och pyntar den full med skit så inte ett barr syns. Helst ska man hänga upp massa gojs som barnen gjorde i skolan för hundra år sedan.

Handeln spår ett rekordår i antalet sålda prylar till ofattbara summor. Folk tar julklappar på avbetalning, lån till och med.

Man kan inte ens gå in på Willys utan att överösas med julprodukter. Skinka. Köttbullar till extrapris. Pallar med presentpapper. Hyllor med snören och tejp. Bordstabletter med tomtar på, helst feta med för små kläder. Extremt hemska ljusstakar som finns i varje hem.

Man frågar sina nära och kära, vad önskar du dig?
Ingen har något konkret, vilket gör att man får köpa något man tror blir bra. Jag ser inte nyttan.

Jag önskar mig oftast inget, men i år önskar jag mig något jag inte kan få. En ny nacke.

Nu tre veckor efter att jag trillade ner från trappan vid höskullen sitter spåren kvar, att slå ner från nästan 2 meters höjd känns givetvis. Jag har ont i nacken och blir trött för inget i höfterna. Jag känner sorg inombords. Förtvivlan.

Min nacke är redan trasig och jag vill inte förstå, det kommer förmodligen vara såhär resten av mitt liv. Ibland kommer jag ha så ont i nacken att jag önskar att jag bara kunde få försvinna.

Medan jag hade ett arbete att gå till kunde jag gå till massör regelbundet, någon min kropp verkligen behövde. Nu är den möjligheten borta. Jag hoppas dock att jag inom en rimlig tid får jobb (med lite tur börjar jag på mitt nya arbete i vår).

Jag hoppas att min chans snart kommer, så att jag kan ordna livet till det bättre.

Men något julpynt blir det inte. Definitivt ingen gran.

Du har åkt hem, tystnaden och ensamheten i lägenheten är alltid som värst precis när du åkt.

Jag irriterar mig på tickandet från klockan, som jag aldrig annars hör, bara för att det är så tyst.

När jag kommit hem för dagen idag, satte jag mig ned vid gamla datorn. Bestämde mig för vilka bilder pch dokument jag skulle ha kvar och inte. Jag hittade en del bilder som framkallade minnesfragment. Jag hittade dokument med msn-diskussioner på, som påminde mig om vad jag gått igenom egentligen.

Med en liten gnutta fundersamhet och tveksamheten tryckte jag på delete. Inom några sekunder var bilder och dokument borta.

På datorn är det så lätt att radera. Datorn verkar inte sakna något heller.

Tänk om man kunde trycka på delete, på en knapp vid huvudet, och sen var minnet rensat. Det vore häftigt. Eller kanske inte, för utan minnen, vem skulle man vara då? Om vi inte hade minnen, hur skulle vi då veta vad som är bra och dåligt? Vad skulle vi förhålla oss till?

Minnet av hur det var nyss, när du fortfarande var här, värmer mig och får mig att längta. Snart ses vi igen.

Jag funderar ofta, på allt möjligt. Så är det bara, sådan är jag.

Idag var inget undantag, men nu, precis nu, föll en känsla över mig. En tanke.

Jag har behövt befatta mig vid tanken, har behövt tänka igenom. Samla mod, kraft och försökt finna de bra anledningarna till att våga hoppa och chansa.

Inuti ryms jag fortfarande av tanken på att jag är sent ute, jag har redan förlorat kriget mot mig själv. Jag står på randen, den yttre randen innan. Innan jag blir tvingad, är det lika bra att hoppa själv.

Jag har börjat acceptera faktumet, att det är jag, endast jag som kan förändra min situation och göra något åt Vår framtid.

Det är okej nu, en del av en barriär släppte och känslan föll över mig, precis nu.

Jag ska. Jag ska göra det.

Så, nu var det sagt.